Under min sjukskrivning, efter ögonoperationen, följde jag SR:s hypnotiska radioföljetong "Snöstormen" av Vladimir Sorokin. Den är ett litet mästerverk. En rysk läkare och hans kusk är på väg till en avlägsen by nånstans i Ryssland. Det snöar. Det är kallt. Det är alltid natt. Man förstår att allt är dömt att gå åt helvete. Sorokin framkallar med traditionell realism ett Ryssland som svävar mellan möjlig samtid och ryskromantiserat 1800-tal. Allt är välbekant och helt orealistiskt.

Den märkliga ryska släden är bräcklig och liten. När resan slutligen når sitt slut och kusken fryser till döds räddas läkaren av en grupp kineser som kommer farande i stora väl uppvärmda och toppsäkra farkoster. Det är ett storslaget good bye till den ryska nostalgiskt mytinbäddade nationalismen.

Hur som helst.

I senaste New York Review skriver Sorokin är skarp artikel om Putinregimen och Ukraina. Han beklagar hur hans generation inte gjorde revolution när Sovjetunionen föll samman och inte städade ut de gamla tyrannerna, personifierade av deras statyer. Drömmen om Homo Sovieticus överlevde. Revolutionen i Ukraina är en uppgörelse med just det arvet. Äntligen. Och det är en orsak till att den skrämmer Putin och Kreml.

"The fury of our politicians’ and bureaucrats’ response to the mass destruction of Soviet idols in Ukraine is revealing. You might think, why pity symbols of the past? But Russian bureaucrats understand that their beloved Homo sovieticus crumbled along with Lenin. “They are destroying monuments to Lenin because he personifies Russia!” one politician exclaimed. Yes: Soviet Russia and the USSR, the ruthless empire, built by Stalin, that enslaved whole peoples, created a devastating famine in Ukraine, and carried out purges and mass repressions. The recent Ukrainian revolution was indeed directed against the heirs of that empire—Putin and Yanukovych. It is telling that pro-Russian demonstrations in Crimea and eastern parts of Ukraine invariably took place next to statues of Lenin."