Putin samlar Europas reaktionärer

Ryssland har under våren trätt fram som den europeiska reaktionens moderna maktcentrum. Det blev varken Le Pen eller Wilders som tog ledningen. Det blev Vladimir Putin. Europas nationella, och nästan utan undantag även rasistiska, höger har till sist fått en auktoritet med både makt, karisma och handlingskraft — frammejslad som äkta manlighet.

Den röda stjärnan över Kreml har återfått sin lockande lyster. Men nu samlar den nationalkonservatismens skaror: fiender till Gayropa, feminism, mänskliga rättigheter, mångkulturella städer, transnationell demokrati och öppna gränser.

Marine Le Pen har varit i Moskva två gånger i år. Tillsammans med europeiska kollegor — bl a ledarna för Vlaams Belang, Lega Nord och Jobbik — stödjer hon ockupationen av Krim. Andra står i supporterkö, som Gyllene gryning och österrikiska FPÖ. Även brittiska Ukips Nigel Farage har, lite mer överraskande, sagt sig beundra Putin. Det som nu hamras fram är en nygammal reaktionär länk i europeisk politik.

Ryssland är 2014 års modell för auktoritärt styre, inskränkta friheter och etnonationalism. Nyligen skrev Stig Fredriksson (SvD 7/4) att Ryssland förra året låg på andra plats, efter Syrien, bland länder människor flyr från. I Moskva har intellektuella fascister, som Aleksandr Dugin, fått status i maktkretsar. Nu vet vi vilket slags Europa Nationella fronten och andra drömmer om — också SD även om de av svenska historiska skäl, rysskräcken, inte kan ansluta sig till Kremlresenärerna.

Den ukrainska revolutionen påverkar politiken i hela Europa. Konflikten inbegriper många frågor — som att det finns fascister även på Maidan — men kärnan är enkel. Det är själva revolutionen, som medborgerlig frihetshandling, som skrämmer makthavarna i Moskva. Och det är dess emancipatoriska rörelse och tilltro till EU som skrämmer den europeiska nationalhögern. Att helgens valdagar i Ukraina och EU sammanfaller är en ukrainsk manifestation och viljeyttring som provocerar de reaktionära nätverken.

När separatisterna höll val på Krim, under rysk ockupation, vägrade OSSE skicka valobservatörer. Det gjorde i stället Nationella fronten, Vlaams belang, Jobbik, FPÖ och bulgariska Ataka som ett slags brun solidaritetshandling. Men bland dem fanns också några vänsterpartier, som tyska Die Linke.

Under krigen i Jugoslavien var det många inom vänstern som hamnade helt fel. Några förnekade serbiska folkmordsaktioner och koncentrationsläger trots vittnesmål och bilder. Den här gången är de mycket färre, egentligen bara en dyster spillra som lockas av hatet mot "väst" och gör nostalgiskt återbesök till Kremls portar. Men den stora skillnaden är att i dag är den konservativa nationella vågen starkare och mer massiv än tidigare — och nu med en mäktig ledargestalt.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s