Ett steg framåt

I dag väljer inte EU:s regeringschefer Jean-Claude Juncker till ny ordförande för kommissionen. De gör något annat. De bekräftar ett valresultatet. Sedan kommer parlamentet att besluta.

De svenska socialdemokraternas protester i Riksdagen är trams. Regeringscheferna i Rådet har med den nya ordningen ett slags vetorätt. Det är bra. Men sådana rättigheter måste användas med stor försiktighet, och bara när det är helt nödvändigt.

Nej, Juncker är inte min favorit. Han är alldeles för konservativ. Men den här gången kan jag för första gången säga: Nej, jag röstade inte på honom, jag ville ha en annan kandidat, men jag förlorade och demokratins spelregler säger att jag därför måste stå ut med honom.

Det är obegripligt att HELA det svenska politiska etablissemanget ogillar den här nya, mer demokratiska, ordningen. Jag tycker den är självklar. Och jag har tillhört de forskare, politiker och opinionsbildare i Europa som de senaste fem åren argumenterat för den här valordningen. Fördelen är ju så många:

• Tidigare valdes kommissionens ordförande efter att regeringscheferna låst in sig för att kohandla och schackra. Sedan höll de presskonferens, men ingen fick egentligen veta varför just Barroso skulle bli ordförande. Den här gången har det funnits kandidater som drivit valkampanj, intervjuats i radiokanaler och debatterat i teve. Det är öppnare, sundare och mer demokratiskt.

• Ordföranden kommer nu vara nära kopplad till parlamentet. Länken mellan kommission och parlament blir stark. Den tillhör den demokratiska politikens gamla verktyg. EU blir nu ett snäpp mer demokratiskt.

• För att Juncker ska bli omvald om fem år måste han bli mer lyhörd för folkopnioner än Barroso hade minsta behov av. Den konservativa partigruppens nästa valresultat är också beroende av hur Juncker fungerar. Plötsligt kan medborgarna utkräva ansvar på ett sätt som aldrig tidigare funnits.

• Parlamentet har ett intresse av en stark ordförande. Ungefär som det fungerade förr i världen när personer som Delors kunde bli valda. Regeringscheferna har de senaste 20 åren bara valt svaga ordföranden som springer de stora medlemsländernas intressen — trunkbärare.

• Förändringen innebär en liten men betydelsefull maktförskjutning från regeringscheferna i Rådet där logiken bygger på kompromisser mellan de nationella intressena — ett slags diplomatisk princip. Makten rör sig nu till det folkvalda parlamentet där logiken är den klassiska politiska: höger, vänster, blått, grönt, rött, etc. En fortsatt sådan maktförskjutning är en förutsättning för en demokratisk ordning där parlamentet blir politikens hjärta.

• Alltså: Juncker är skräp, men sättet han valts på är ett steg mot bättre demokrati. Att svenska socialdemokrater inte förstår det, utan i stället sällat sig till Europademokratins motståndare, är en tragedi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s