Som tonåring deltog jag i en frågetävling om musik och vann Maurizio Pollinis fantastiska inspelningar av Arnold Schönbergs pianomusik (korta stycken, allt ryms på en enkel lp). För en tonåring var det en konstig vinst. Men jag fascinerades ändå av musiken. Jag hade aldrig hört något sådant. Sedan dess har Schönbergs musik varit en del av mitt liv.

Nu har jag tagit fram mina inspelningar, och skaffat en del nya. När man befinner sig i min situation — efter ögonoperationerna — är musiken en daglig räddning. Nu har jag lyssnat genom hans viktiga verk i kronologisk ordning. Ett roligt projekt. 

Naturligtvis är det musiken åren före första världskriget som aldrig upphör fascinera. De tidiga pianoverken, andra stråkkvartetten, Fem orkesterstycken och Pierrot Lunaire (den senare otroligt mycket starkare än jag minns den). Det är musik där en historia tar slut — och ingen ny ännu tagit vid. Tonaliteten löses upp. Musiken börjar flytta eller hoppa i oväntade språng. Alla fogar brister. Det förväntade inträffar aldrig. Ingen konst ligger så nära krigsutbrottet psykos som Schönbergs från de åren. Lyssna på Fem stycken för orkester!

Vassilij Kandinsky satt i publiken under ett av framförandena av pianomusiken. Många buade. Men han kände igen sitt måleri. Han brottades med samma sak: hur ett gammalt måleri löstes upp till abstraktioner, färgytor, snabba linjer utan konventionell fullbordan. Han skrev brev till Schönberg. Och hanfångade konsertens anda i en liten målning.

När Schönberg sedan, under mellankrigsåren, skulle bygga upp ett nytt system, tolvtonsprincipen, blev det inte lika roligt. Torrt. Heroiskt. Snårigt. Dekonstruktion gör roligare konst.

Jag har glömt — eller kanske aldrig riktigt förstått — hur antinazistisk Schönbergs musik var under nästa världskrig, i exil i Los Angeles. Den judiska Kol Nidre, sedan pianokonserten, En överlevande från Warszawa och hans Ode till Napoleon. Flammande musik mot tyranniet, mot förintelsen.

Modernistisk konst och litteratur är för länge sedan mainstream. Vem tycker längre Kandinskys måleri är svårt eller experimentellt. Men den modernistiska musiken anses fortfarande utmanande. I synnerhet Schönberg. Det är underligt. Och fascinerande.

Jag hittade f.ö. en rätt ny lysande fin inspelning av Schönbergs pianomusik av fransmannen Florent Boffard. Man får med en dvd där han föreläser om musiken vid ett piano. Nördigt men inte ointressant.

När Schönbergs musik tystnar kollar jag Full patte på SvT Play. Det roligaste jag sett sedan Nile City.