I senaste Arena (3/2014) skriver sociologen Roland Paulsen om krisen på Arbetsförmedlingen. Där finns inte mycket nytt. Jag har läst det mesta förut. Men han lyckas skriva berörande. Man blir påverkad — både politiskt och emotionellt. Det är en bedrift. Läs den här.

Han möter arbetsförmedlare, Fas 3-inskrivna, Sven Otto Littorin och Angeles Bermudez-Svanberg. Ja, det utvecklas till ett fantastiskt reportage som vilar på hans egna kunskaper som forskare med arbetskritik som specialitet. Jag läser om Liv, en framgåmgsrik egenföretagare som får problem när hennes man blir sjuk och sedan avlider. Hon kastas ner i samhällets nya tukthussystem och slutar i Fas 3. Jag känner igen mig. Kanske för att min egen framtida försörjning just nu känns skör. Jag märker att även Paulsen blir lite omskakad av de öden han möter i Fas 3 — bottennivån i ett system som drivs av ömsesidig skräck.

En arbetsförmedlare som arbetat i 30 år fångar förändringen från trygghetssymbol till skräckmaskin: "Man kan säga att i slutet av åttiotalet var servicebiten mycket större än kontrollbiten. [ …. ] Nu är kontrollbiten mycket större än servicebiten. Så där har skett en förskjutning där man inte bara kontrollerar den sökande utan även oss. Det är en jättestor kontrollapparat."

Arbetsfömedlare förmedlar helt enkelt inte jobb längre. De kontrollerar och disciplinerar de arbetslösa. De har blivit en del av ordningsmakten, inte av välfärdsidén.

Det som upprör mig är a) hur dessa förhållanden inte ifrågasätts i nyhetsmedier, b) att socialdemokraterna har fallit tllbaka till gamla betongsynder: de intresserar sig för systemen och ignorerar de människor som mals sönder och c) hur den borgerliga arbetslinjens moralism utvecklats mot ett nytt slags lösdriverilagstiftning — skräcken för dagdriveriet och oviljan att ge sk arbetsoförmögna ett värdigt liv. Hellre fler förtidspensionärer än det terrorsystem som utvecklats för att göra vissa människors liv maximalt olyckligt.

Ge Roland Paulsen pris för den här artikeln!