I går fick jag ett upprop med protest mot Israels terrorangrepp mot Gaza i min mailbox. Jag skrev under direkt. En del kommer säkert kalla uppropet "ensidigt". Det har jag inget problem med. När man försvarar människors rättigheter måste man ofta vara ensidig. Israel bär ett otvetydigt historiskt ansvar för situationen. De dödar sedan flera år palestinier rutinmässigt och utan eftertanke, de föraktar internationell rätt, de utvecklar en ny sofistikerad form av apartheid och de visade under Osloprocessen att de inte vill ha någon rättvis fred — bara fred på helt egna villkor (att Arafat sade nej vid Camp David var rätt, det enda felet var att han borde gjort det mycket tidigare). Israel har för länge sedan valt fel väg. Jag känner samma uppgivenhet som Göran Rosenberg uttryckte nyligen i Expressen. Vad mer finns att säga? Vi har ju skrivit allt detta så många gånger, i så många år.

Men det viktigt att med skärpa börja fördöma Hamas också. Jag avskyr Hamas. De tillhör den islamistiska reaktionen och den globala högern. De är fiender till människors frigörelse. Det säger jag eftersom min solidaritet alltid varit med vanliga strävsamma palestinier, ända sedan jag för snart fyrtio år sedan gick med i Palestinagrupperna.

Hamas är en olycka för palestinierna. De har bara gjort allt värre.Deras cynism och makthungerhar bidragit till dödandet. Jag sörjer att den arabiska våren aldrig fick kraft på Gazaremsan.

Och i Hamas fotspår följer rasismen. Den märks även i kommentarsfält och andra platser i Sverige. Det är motbjudande. Jag avskyr Hamas. Jag avskyr Israels rasistiska politiker. Och jag avskyr antisemiter.