Jag har länge tänkt ta itu med herr Kallifatides. Han bor ju i Huddinge och inte långt från vårt radhus. I veckan började jag med hans senaste roman, Brev till min dotter. Varför har jag inte läst honom tidigare? Vilken roman! Hans språk är helt avklarnat, som när alla grumlingar sjunkit till botten. Sånt händer inte av sig självt, bara genom år av skrivande. Jag blev helt uppslukad.

Den romerska poeten Ovidius har landsförvisat, till en avlägsen stad vid Svarta havet, av kejsar Augustus. Nu minns han sitt gamla liv och brottas med det nya i exil. Det är, som Eyvind Johnson brukar skriva om sina, en historisk roman om det närvarande. Efter hand förvandlas Ovidius nya hem till Sverige. Ibland en aning ansträngt, när kräftskivor och midsommarfirande ska beskrivas, men för det mesta helt naturligt. Kallifatides är inte bara en enastående stilist. Han är samtidigt klok. Ovidius slav, som så småningom blir fri, är svart. På så vis uppstår en diskussion om både exil, främlingskap och rasism. 

Kallifatides skriver att alla öden redan är berättade. Inget liv, ingen olycka, är unik. Det egna livet är redan levt av någon annan, någon gång i det förflutna. Alla tragedier är berättade i minnen och litteraturen. Berättelserna binder samman oss. Han formulerar det mycket fint. Jag försökte hitta det igen i boken, för att citera, men lyckades inte. Det var några rader som slog rakt in i mitt eget liv. Eller mer korrekt: öppnade mitt fönster mot en känsla av a-ha!

Nu har jag börjat läsa hans sjävbiografiska Det gångna är inte en dröm.