Efter fyra år med Sverigedemokraterna i riksdagen kan man dra slutsatsen att Sverige inte blev ett nytt Danmark. SD är i många avseenden ett framgångsparti, men har fortfarande misslyckats med sitt viktigaste uppdrag: att kunna bestämma samhällsdebattens villkor.

Ännu har inga kulturskribenter, kända opinionsbildare, kolumnister eller ledarredaktioner tagit upp Sverigedemokraternas sätt att diskutera det sammanhängande komplex av frågor som rör migration, mångkultur, rasism och gränspolitik. En del på högerkanten har slirat omkring och testat gränser, men ingen har fullföljt. De flesta ledande nyhetsredaktioner har med jämna mellanrum uppträtt handfallet inför partiet, men ingen kan säga att det vunnit journalisternas sympatier. I riksdagen har SD hållits konsekvent isolerat. Fredrik Reinfeldt har haft en både avvisande och nedlåtande attityd. Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att för första gången på fyrtio år öppna landet ordentligt för så kallad arbetskraftsinvandring fungerade som en politisk demonstration att Sverige inte tänkte välja Danmarks väg — och som en örfil mot Sverigedemokraterna.

 

Jimmie Åkesson har strömlinjeformat sin retorik. Han har uteslutit medlemmar. Han har infört nolltolerans mot rasism. Han har tvingat partikamrater i riksdagen att avgå. Men han har ändå inte ens varit i närheten att erövra det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Kontrasten till Pia Kjærsgaards genomslag i dansk samhällsdebatt och Geert Wilders i nederländsk är stor.

Det finns anledning att varje morgon vakna med en känsla av oro, men inte att falla för alarmistisk pessimism. Skyddsvallarna har visat sig vara starkare än många trodde. Det märks bland annat i hur ett slags SD-kritiskt konsensus snabbt, nästan reflexmässigt, framträtt vid enkla händelser.

Under SVT Agendas partiledardebatt i oktober 2012 introducerade Anna Hedenmo och Mats Knutson ett avsnitt om migration med frågan ”hur mycket invandring tål Sverige?”. Kritiken blev massiv. Inte bara från ett knippe antirasistiska debattörer, utan från opinionsbildningens hela mittfält. Det som redaktionen kanske uppfattat som en provokation, och ett erkännande av SD:s faktiska närvaro i rikspolitiken, blev ett besvärande bakslag för dem. Mer än två år senare valsar frågan fortfarande omkring i debatten, ofta genom att den omformuleras och på så vis blir både en gliring mot Agenda och ett ställningstagande för diskussioner på andra villkor. Frågan ”hur mycket invandringsfientlighet tål Sverige?” öppnar ju för en helt annan utblick över samhället.

I de flesta andra länder i Europa skulle Agendas frågeställning antagligen ha betraktats som naturlig. Några få skulle säkert ha höjt rösten. Men skulle deras protester ha trängt in i de stora morgontidningarnas nyhetsfabriker eller fått utrymme i olika radiokanalers diskussionsprogram? Jag tror inte det.

 

Samma sak gäller migrationsminister Tobias Billströms olika uttalanden våren 2013. Först när han i februari beskrev asylsökande flyktingar som ”volymer och volymprocent”. Och sedan när han en dryg månad senare förklarade att de som gömmer utvisningshotade flyktingar inte är trevliga damer i 50-årsåldern som vill hjälpa till, utan sådana ”som inte alls är blonda och blåögda”. I nyhetsjournalistiken plockades uttalandena upp som allvarliga fadäser och försök att flörta med sverigedemokratiska väljare – en ambition som fortfarande anses skamlig. Billström hamnade under några dagar i ett milt mediadrev där det spekulerades om han nu skulle tvingas avgå. Jag tror inte att någon av hans europeiska kollegor skulle ha råkat i blåsväder av samma orsaker. Och jag tror inte heller att hans socialdemokratiska företrädare på 1990-talet skulle ha gjort det för motsvarande ordval.

Avståndet mellan hur den offentliga debatten förs i Danmark och Sverige underströks när denna tidnings kultursidor (11/1 2014) publicerade en artikel av Jes Stein Pedersen, litteraturredaktör på kulturradikala Politiken i Köpenhamn. Pedersen spekulerade om hur dansken Yahya Hassans mörkt gnistrande poesi skulle tas emot i Sverige. Många protesterade mot publiceringen eftersom de uppfattade artikeln som rasistisk på grund av svepande meningar om "muslimerna" som samhällshot. Jag tycker hans artikel var upplysande: så kunde det offentliga samtalet ha utvecklats även i Sverige. Pedersen tillhör inte Danskt folkpartis intellektuella stödtrupper, snarare deras motståndare, och ändå slirade orden in i de stereotyper som vilar i rasismens skugga.

 

Det är svårt – men viktigt – att försöka förstå varför Sverigedemokraterna och deras stödtrupper inte blivit mer framgångsrika som opinionsbildare. Förklaringarna är säkert många och sammansatta: arv från 1970-talets solidaritetsvindar, kyrkans otvetydiga ställningstaganden (påskupproret, klockringningen i Jönköping), kulturradikalismens kvardröjande ekon, minnet av Olof Palme eller kanske ren slump. Helt säkert har den borgerliga regeringens iskalla attityd mot Sverigedemokraterna varit viktig. Jimmie Åkesson har aldrig släppts in till överläggningar eller andra viktiga sammanhang.

En avgörande förklaring kan vara att den demokratiska försvarsvallen inte varit vänd utåt för att uteslutande dämpa eller avvisa invandrarfientlig samhällskritik. I stället har den fungerat som plats för ihärdig kritik av missförhållanden: papperslösas utsatthet, migrantdöden i Medelhavet, rasdiskriminering, segregering och orättvisor. Sverigedemokraterna har inte haft en chans att skaffa monopol på migrationsfrågan och definiera den som en om "hotet från massinvandringen".

Det är inte Sverigedemokraterna som lyckats väcka de stora kritik- och debattstormarna i olika migrationsfrågor de senaste två åren. Det är antirasisterna – alla som kräver en mer human asylpolitik, kritiserar strukturell rasdiskriminering och angriper olika slags stereotyper – som varit de mest framgångsrika.

I september 2012 kom Marcus Priftis läsvärda bok ”Främling vad döljer du för mig?”. Han beskrev sitt ärende som att ”få upp rasismen på dagordningen igen”. Hans förhoppningar besannades. Boken blev som en prolog.

Med början samma hösten 2012 radade nämligen frågorna upp sig som en lång rad smällare och raketer. Lilla hjärtat, dockorna i Disneys julprogram, järn
rörspolitikerna, Revaprojektets polisjakt på papperslösa, Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern, tvångsutvisningarna av barn, näthatet som rasistisk terrorverksamhet, upploppen i Storstockholms fattiga stadsdelar, drunkningsolyckorna i Medelhavet och till sist uppmärksamheten kring romers situation och historia. Hela tiden gavs oväntat stort utrymme att fördjupa diskussionerna. Det var inga isolerade samtal och gräl för experter och kulturskribenter utan de engagerade enormt många medborgare i sociala medier, vid köksbord och på arbetsplatser. Antirasismen framträdde som ställningstaganden med många olika nyanser och innebörder. Alla fick plats.

Efter det nazistiska överfallet i Kärrtorp i december 2013 utmynnade alla diskussioner även i en våg av antirasistiska folkliga protester. De höll i sig hela våren 2014 med oavbruten uppmärksamhet i media.

I huvudsak har kritiken inte varit riktad mot Sverigedemokraterna, utan mot samhällsförhållanden som är moraliskt ohållbara, upprätthåller rasistiska föreställningar eller bryter mot mänskliga rättigheter. Det är den sociala verkligheten som stått i centrum. Jag tror det är därför den blivit framgångsrik och bidragit till att Sverige i just de här frågorna börjat uppfattas som ett europeiskt undantagsland.

I sin bok ”Sverige åt svenskarna” påminner statsvetaren Marie Demker om en annan viktig, men sällan uppmärksammad, orsak till försvarsvallens hållbarhet. Med hjälp av SOM-undersökningarna, ett slags finkalibrerade opinionsmätningar som under flera år gjorts vid Göteborgs universitet, kastar hon ljus på det åsiktsbestämda bakgrundsbruset.

Hennes slutsats är att "befolkningens attityder till invandring och invandrare har blivit allt öppnare ju mer tiden har gått". Opinionen för minskad flyktinginvandring har avtagit, attityden till de som invandrat blivit mer positiv, stödet för ett mångkulturellt samhälle växt och det verkar även som att islamofobin är på tillbakagång. Det innebär inte att Sverigedemokraternas åsikter saknar stöd, men att deras värderingar långsamt men trendmässigt tappat mark de senaste årtiondena. Det är en opinionsförändring som sällan rapporteras eller uppmäkrsammas. Demker noterar att ointresset för resultaten är lika gamla som undersökningarna. Redan 1987 konstaterade en forskare att i både medierna och hos olika myndigheter dominerade i stället alarmistiska skildringar av växande rasism och främlingsfientlighet. En förklaring till att vi ständigt verkar tro att rasismen ökar kan vara att den uppmärksammas mer och i allt fler sammanhang.. Upplevelsen att den ökar kan med andra ord vara den oavsiktliga effekten av att den inte längre tolereras. Handlingar, attityder och språkvanor som tidigare betraktades som normala har börjat uppfattas som extrema och oacceptabla. Rasistiska attityder har stigmatiserats på helt nytt sätt.

I bokens sista kapitel skriver Marie Demker att så länge runt tio procent av väljarna i olika europeiska länder röstar på olika varianter av nationalkonservativa partier utgör de inget hot mot demokratin, utan är "snarast ett tecken på att sådana ideologiska föreställningar i dag inte längre ryms inom den accepterade politiska diskursen utan behöver egna aktörer." Jag tror att hon har helt rätt. Men det är en situation som snabbt kan förändras. Sedan några år har en stark vind av värdekonservatism svept fram genom Europa, som reaktion på ett kvarts sekel av nyliberalt bestämda privatiseringar och avregleringar där hög arbetslöshet uppfattats som nödvändig. Den rymmer ett stort mått av nationalism, EU-fientlighet och isolationism. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson befinner sig i en medvind som är större än de själva. Att bekämpa dem handlar inte längre bara om antirasism, utan om att motverka en större politisk världsbild: Den nationella konservatismens.