V:s tydlighet både befriande och fjättrande

Vänsterpartiet framstår som valrörelsens mest skarpslipade parti. Valaffischerna med Jonas Sjöstedt som "ej till salu" är femstjärnigt reklamarbete. Alla vet var de står.

Bland de rödgröna kärnväljarna är helt säkert stödet för Vänsterpartiets otvetydiga nej till vinster i välfärden starkt. Sjöstedts tydlighet känns befriande jämfört med Löfvens oklara mummel och de gröna språkrörens uppenbara ointresse för frågan. Vem som helst kan tycka att V gör en insats för samhällsdebatten; inget annat parti verkar ju vilja diskutera vinstproblemet, trots att människors åsikter svängt markant sedan 2010 och tvivlen gnagt sig långt in i borgerligheten.

Nej till vinster, och påbörjad avprivatisering, borde vara vinnarfrågor. Men ändå har partiet svårt att få stöd. Det är som att de måste springa minst ett maraton i motvind och regn för varje ny tiondel i opinionsmätningarna.

Svårigheterna kan uppfattas som kvardröjande tvivel från kommuniståren. Men hur förklarar man då partiets fantastiska tolv procent i valet 1998 när Gudrun Schyman var partiledare? Nej, det måste finnas andra orsaker.

Det är inte svårt att identifiera en ny vänster i samhällsdebatten. Den är feministisk, antirasistisk och frihetlig. Den är möjligen liten, men tillräcklig för att svepa in Fi i Europaparlamentet. Vänsterpartiet verkar ha hamnat i liknande läge som de gjorde på 1960-talet, då den nya vänstern uppfattade VPK som grått, gubbigt och Sovjetkorrumperat. Valet 1968 blev en katastrof. I dag är frågorna helt andra. V säger alla de rätta sakerna, men återigen verkar det finnas en svårfångad politisk kultur, en attityd, som stöter bort delar av den "nya vänstern". Frihetsfrågor släpps inte riktigt in. Det finns alltid "viktigare" saker att diskutera. Socialdemokraterna har samma problem.

Men man kan också tänka sig att vinstfrågans betydelse faktiskt har överskattats. Det finns visserligen en stark opinion, men den graderar kanske inte frågan som den helt avgörande. Och då kan Vänsterpartiets nästan ultimativa hållning i regeringsfrågan, baserat på bara en enda fråga, uppfattas som ett problem. Tydligheten blir både befriande och fjättrande.

Vänsterpartiets läge är i själva verket besvärligt och regeringsfrågan är den avgörande vattendelaren. Man kan tänka sig att de väljer att stå utanför, just nu verkar det så, och fortsätter driva populära krav på påbörjad avprivatisering. Det kan bli framgångsrikt, i både politiken och opinionen. Men då måste vinstfrågan vara precis så avgörande för människors värderingar som Jonas Sjöstedt och partisekreteraren Aron Etzler verkar tro. V är inte bara valrörelsens mest skarpslipade parti, det är också det som spelar högst.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s