Manning Marable: Malcolm X

Översättning: Stefan Lindgren

Leopard

Malcolm X stod aldrig i främsta stridslinjen. När medborgarrätssrörelsen utkämpade de avgörande slagen i Sydstaterna befann han sig på säkert avstånd. I sin moské i Harlem, eller på något universitetscampus, moraliserade han i stället över de som tog smällarna. De var inte tillräckligt radikala. De var "husnegrer" i Onkel Toms anda.

Vid några enstaka tillfällen begav han sig ändå, försiktigt, till Södern. Första gången som präst i Nation of Islam för att i hemlighet förhandla med Ku Klux Klan om att köpa mark i Georgia för ett svart segregerat "homeland". Samtalen fördes under ömsesidig respekt. En kort tid senare framträdde han med uniformerade nazister.

Efter att Malcolm till sist lämnat Elijah Muhammeds bisarra sekt besökte han, oplanerat och mycket hastigt, staden Selma under den avgörande rösträttsstriden. Martin Luther King fanns också på plats, men i fängelse. Det var alltid King som gick i fängelse för sina idéer. Det gjorde aldrig Malcolm. Han talade envist om väpnat självförsvar, men enda gångerna han involverades var när Nation of Islams gangstermilis spöade upp medlemmar som syndat. Hur kan en sådan person ha förvandlats till radikal ikon?

Det är enkelt att bli förbannad på Malcolm X, men svårt att inte fascineras. Under sin sista tid, innan han avrättades med hagelbössa av sina tidigare svarta muslimska bröder i februari 1965, hade han visserligen börjat söka sig fram mot en modern antirasistisk internationalism. Men det är ändå den personliga berättelsen, personifieringen av den svarta amerikanska tragedin och vreden, som magnetiserat hans gestalt. I sin enastående biografi skriver Manning Marable att han "vävde en berättelse om lidande och motstånd, om tragedi och triumf, som fångade svarta människors fantasi över hela världen."

Jag minns Marable som en skarpsinnig kolumnist i 1990-talets amerikanska vänsterpress. Vi hade brevkontakt. Han skulle möjligen skriva för Arena, men förvann in i forskningsarkiven. Boken om Malcolm X blev hans livsverk, och han avled i en lungsjukdom strax innan den kom ut. Till både omfång, stil och temperament påminner den om Henrik Berggrens Palmebiografi; episk, analytisk och präglad av total respekt. Det är en storslagen berättelse inte bara om Malcolm X utan också om den, för de flesta, rätt okända traditionen av svart nationalism och separatism i USA, från Marcus Garveys massrörelse till Nation of Islams inskränkthet. I den smälter utpräglad konservatism (som en svart spegelbild av nutidens vita tepartyaktivism) samman med militant radikalism. Det var en politisk schizofreni som höll Malcolm X inlåst. Han lyckades aldrig riktigt frigöra sig — men var nära, och det är just då mitt i hans stora brottning med sig själv och världen, några korta månader innan hans död, man till sist faller för honom.

Marable följer sin man kronologiskt, på slutet nästan dag för dag. Uppväxten i en familj präglad av garveyitisk politik. Åren som halvkriminell trickster. Sedan omvändelsen 1948 i Bostons fängelsehålor till Nation of Islam. Där fann Malcolm konservatismens lockande auktoriteter: patriarkatet, nationen, rasen och den enväldiga guden. Hans karriär som präst var intensiv, disciplinerad och framgångsrik.

Medborgarrättsrörelsen blev en besvärlig utmanare. Nation of Islam var mot all integration. Malcolm var fundamentalistisk rasist. Rassegregeringen borde inte upphävas, utan förstärkas genom svart territoriellt självbestämmande. Han skrev att de vita djävlarna skulle utplånas av "cancer, polio och hjärtsjukdomar".

Men trycket från den dödsföraktande icke-våldsaktivismen i Södern pressade Malcolm X till andra ställningstaganden. Genom resor till Mellanöstern och Afrika upptäckte han islams huvudfåror, panafrikanismen, antiimperialismen och de mänskliga rättigheternas sprängkraft. Uppvaknandet från Nation of Islam verkade göra honom handfallen, som om han plötsligt lämnat en tät bubbla och inte alls förstod de svarta folkmassor han drömde om. Han vacklade mellan vilsenhet och klarsynthet. I presidentvalet 1964 stödde han rasisten Barry Goldwater. 96 procent av landets svarta väljare visste bättre och röstade på Lyndon B Johnson, som sedan signerade the Civil Rights Act.

Manning Marable skriver träffande att Martin Luther King var förankrad i Söderns alla småstäder, i de svartas historiska hjärtland. Där var Malcolm X helt bortkommen, men i stället närvarande i storstädernas ghetton i norr. Dit skulle striden komma först efter hans död.

Det är svårt att förstå hur Malcolm X skulle uppfattats av eftervärlden utan sin berömda självbiografi, som publicerades några månader efter hans död. Under sitt liv blev Malcolm X aldrig någon folktribun. I en opinionsmätning som Newsweek gjorde bland USA:s svarta, i samband med den stora marschen i Washington 1963, uppgav 40 procent att de inte kände till Malcolm X. Han fanns inte heller med på listan över populära ledare som röstades fram.

I dag har han däremot blivit oundviklig om man vill förstå USA. Manning Marable lyckas göra betydelsen begriplig: det långa idépolitiska sammanhanget, tiden han verkade i och det personliga ödet. Några dagar före mordet sade Malcolm X till NY Times att han levde "som en man som redan är död". Det gör han fortfarande.

Per Wirtén