I går kväll såg jag senaste Babel. Ville inte missa mötet mellan Sara Stridsberg och Klas Östergren. Jag trodde det fanns en tanke, men det verkade inte så. En av de mest oväntade inslagen i Stridsberg rakt igenom underbara Beckomberga är ju de små "östergrenarna". Jag tänker på detaljer där berättelsen fransar ut sig mot skymningslivet i Stockholm på 1980-talet. En del kvällar glider läkarens silverfärgade Mercedes fram till mentalsjukhusets entré. Jimmy, och ibland intagna kvinnor, kliver in, öppnar en champagne och försvinner ut i borgerlighetens hemliga nattliv med möjliga övergrepp och kanske mord. Eller den hemlighetsfulla butiken på Drottninggatan med uppstoppade fåglar och annat Jackie besöker då och då. De är som små halvt tillslutna luckor in mot andra berättelser, typiska "östergrenare". Oväntade eftersom de båda författarna har så extremt olika temperament, även om båda i grunden är synnerligen mycket noir.

De flesta har uppfattat Beckomberga som en roman om psykisk sjukdom på ett mentalsjukhus. Det är uppenbart sant. Men jag fäster mig mer vid underrubriken: Ode till min familj. Jag läser den mer som en både lojalt kärleksfull och grymt destruktiv skildring av den lilla familjen — och skräcken för arvet genom generationerna.