En oälskbar bok

António Lobo Antunes: De förrådda

Översättning: Marianne Eyre.

Modernista.

 

De förrådda är en provokation från första sidan. Själväcklet och sarkasmerna smäller som vassa örfilar, utan nåd, utan vila. Bildspråket och intensiteten är så uppskruvat att man storknar, och börjar famla efter en dörr ut i frisk luft redan efter tre sidor — men det finns ingen. Efter 192 sidor är man utmattad och förundrad. De förrådda var portugisen António Lobo Antunes andra roman och ändå hade han redan absolut kontroll.

1971 skickades Antunes som läkare till kolonialkriget i Angola. Han borgerliga familj, inlåst i förfallen förljugenhet, är övertygad att kriget kommer göra honom till en riktig man. Men redan på transportfartyget förvandlades han till "en man utan förflutet". Han placerades långt in i östra Angola bland soldater som sket i allt. Han hatade varje sekund. Ledan, våldet, cynismen och tiden som "svällde omkring oss som stora ruttnande magar där vi obarmhärtigt hölls fångna." De förrådda är en roman om hur kriget tömmer en människa på existentiell mening. Han förföljdes av likkistor. Tillbaka i Lissabon var hans liv en kristalliserad förlust.

De förrådda är en enda lång nattlig monolog på en sjaskig bar med billig "lampsprit". På så vis påminner den om en annan roman skriven under kolonialkrigens sista crescendo, nämligen Albert Camus Fallet. Men Antunes har trissat upp Camus dova hopplöshet till föraktfullt hat. Här släpar sig de koloniala arméerna genom sin slutsång: blodet gurglar genom sönderskjutna strupar, inälvorna väller ut över golven och i sängarna masturberar likgiltiga soldater. Hans attityd påminner om Johan Jönssons. Han är motsatsen till cool. Han är pinsam i sin smärta. Sympatisk? Nej, det vete tusan.

Ingen kan läsa De förrådda utan invändningar eller direkt ogillande. Monologens självupptagenhet är tung och insvept i en självömkan som är påfrestande. Det är en postkolonial roman utan djupare empati för de koloniserade. Man får känslan att tonvikten ligger mer på förrådd portugisisk manlighet än på förnedrad mänsklighet.

Nattens timmar segar fram och monologen mal på vid den kladdiga bardisken. Den enda som lyssnar är en ensam kvinna, som aldrig svarar, men väljer att till sist följa den bittra mannen till hans obäddade säng. Hur står hon ut? Och varför väljer han att så ofta kontrastera våld och övergrepp med just nakna tacksamma kvinnokroppar?

Några år efter att Antunes återvänt till Lissabon gjorde officerarna revolution och avslutade Salazars diktatur. Det lilla fattiga landets stora kolonialvälde upplöstes. När romanen kom ut 1979 blev den en påminnelse om en historia många försökte sopa under mattan. Nu ger Modernista ut den på nytt och inleder en utgivning av Antunes samtliga romaner.

Redan tidigt under barkvällen förklarar han att kriget stal orden på mening: "De var berövade all tyngd, klang, innebörd och färg medan jag stod och arbetade med nakna benstumpar." Att protestera mot kriget föreföll honom lika meningslöst som kriget självt. Det enda som återstod var stumhet, väntan, nollställdhet — och därmed också ett outplånligt självförakt. Men samtidigt är det inget annat än texten, orden, det egocentriska talet utan uppehåll och andningspaus som erbjuder ett slags räddning och livlina undan fullständig galenskap. Det är väl egentligen en paradox som bär upp hela romanen: den är totalt meningslös och helt nödvändig.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s