Amerikansk aktivism, två vägar.

I senaste Arena (4/14) finns två artiklar om USA:s aktivistvänster. Ofta brukar sådana texter kännas uppblåsta. Men nu finns lite anledning att ha koll på den. I sommarnumret av Dissent finns en mer analyserande text av sociologen Ruth Milkman (som ofta är intressant och dessutom intervjuad i en av texterna i Arena). Hon jämför två väldigt olika rörelser: Occupy Wall Street och The Dreamers. Det utvecklas till en uppfriskande kritik av Occupy.

Occupy blossade upp snabbt och försvann sedan, men fick stort genomslag för sin kritik av de enprocenten. Att tala om de 99 procenten och de en procenten var en av rörelsens egna uppfinningar. The Dreamers är segare och uthålligare, men utanför USA nästan helt okända. Uttrycket kommer från Bushs DREAM Act, som var ett försök att reformera invandrings- och medborgarlagstiftningen, men som andra republikaner i Kongressen slog ut. Obama har sedan utvecklat och fortsatt driva liknande lagändringar. The Dreamers är en rörelse för migranters rättigheter, i första hand papperslösas.

Dreamers arbetar med mer traditionella folkrörelseformer. Sällan spaktakulära, men uthålligt och alltid inriktat på specifika reformförslag — lokalt och federalt — inte utan konkreta framgångar. Men även Dreamers har under senare år ibland valt "direkt aktion".

Milkman visar hur The Dreamers utvecklat det akademiska begreppet intersektionalitet till praktiskt politiskt arbete. De har identifierat sig med hbtq-rörelsen och börjat beskriva sig själva, i egenskap av rättslösa migranter, som queera. De har bejakat olikhet och identitetspolitiska tankemönster. Deras manifest inleds med citat från Martin Luther King. Och Milkman påpekar att kvinnorhela tiden haft framträdande positioner bland dreamers.

Milkmans kritik mot Occupy är att den i vissa avseenden var ett tillbakavisande av de intersektionella perspektiven, och ett återvändande till äldre synsätt. Så här skriver hon: "The original draft of the 'Declaration of the Occupation of New York City' state, 'as one people, formerly divided by the color of our skin, gender, sexual orientation, religion …' This was successfully challengedby a group thet went on to form Occupy's People of Color caucus, and sexual harassment and assault later became issues in some of the camps."

Milkman är också kritisk mot den horisontalism som "Occupy cherished may have also contributed to the marginalization of people of color, women and sexual minorities. As one participant recalled, "You still had leaders, and it was the same people who end up rising in the systems that we're trying to adress … The people who you would see on TV or as the quote-unquote leaders [of Occupy Wall Street] … were often white, male, and highly educated." Indeed, Jo Freemans's classic 1972 essay The Tyranny of structurelessness circulated widely in Occupy circles."

Här finns senaste Dissent, men Milkmans artikel måste man betala för att läsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s