Jag har tidigare nämnt bråket kring att Ibsenpriset gick till Peter Handke. Det har utvecklats till klassisk kulturskandal. I dag skriver Knausgård stenhård kritik av kritikerna i VG. Den är principiellt viktig om yttrandefrihet och litteratur. Det handlar naturligtvis om Handkes ståndpunkt i de jugoslaviska krigen, en stark sympati för serbiska synsätt, som man också kan spåra rötter till i hans komplicerade författarskap. Handke är ingen ny stridsfråga. I det tyskspråkiga Europa, i viss mån även i Sverige, pågick en lång diskussion om hans ståndpunkter för snart tio år sedan. Men i Norge verkar det ha utvecklats ett osannolikt mediadrev. En av norska PEN:s mest kända företrädare har sagt att Handke överträtt yttrandefrihetens gränser. Det får Knausgård att explodera i dagens VG — med all rätt, tycker jag det verkar. Jon Fosse försvarar Handke genom att föreslå honom till Nobelpriset. Och Handke själv har lämnat tillbaka prispengarna.

Handkes böcker är krävande. Formen påminner om W G Sebalds, och därför också Teju Coles, men klart långsammare. Pröva den tålamodskrävande men underbara "förortsboken" Mitt år i Ingenmansbukten eller Upprepningen som delvis rör sig in i Slovenien och snuddar vid frågor om mark, arv, tillhörighet och historia; just de frågor som fick honom att hamna galet fel i Jugoslavien. Hans litterära betydelse är svår att underskatta, en hel generation europeiska författare läste och tog intryck. Ibsenpriset är inte alls fel.

Skulle en sådan här litterär moralpanik kunna drabba Sverige 2014? Jag är inte säker. Jag får utveckla varför någon annan gång.