Kristin Lundell: Busskungen (Norstedts).

Under rekordåren var Greyhounds bussar synonymt med USA. De svepte fram över slätterna som löftesrikt strömlinjeformade silverpilar. Men hur många vet att företaget skapades av en invandrad svensk? Eric Wickman. Jag förstår egentligen inte varför det är särskilt spännande. I synnerhet som han i Kristin Lundells bok framstår som en intetsägande man med tilltagande spritproblem.

Hur han under pionjäråren prövade ut vad busstrafik kunde innebära i en avlägsen gruvstad är rolig kulturhistoria. Och här finns små iaktagelser om en migrants framgångsstrategier som kan påminna om dagens. Men ändå. Vad är poängen?

Lundell löser tråkdilemmat snyggt genom att plussa på andra nivåer. De stela biografiska avsnitten avbryts av fina snapshots från hennes resor med Greyhound över kontinenten, ofta från slitna vänthallar. Hennes blick är fri från romantiserad americana. Hon noterar mest det där slätstrukna vardagslandet som sällan får plats i exotiserande reportage från USA:s bakgårdar.

Till sist dör Eric Wickman 1953 och genast blir boken bättre. Då väntar Greyhounds spektakulära storhetstid, med reklamkampanjer så märkliga, och framgångsrika, att manusförfattarna till tevedramat "Mad Men" aldrig kunnat tillåta sina reklamgenier att hitta på dem — de skulle sänkt fiktionens trovärdighet. Lady Greyhound var till exempel en levande hundmaskot som flera år flögs mellan dagliga event och teveinslag, och blev oslagbart populär. I Kansas City möttes hon av en blåsorkester vid flygplatsen och körde sedan in till staden i motorcykelparad. Vem kan tro att sådan galenskap faktiskt är sann?

Sedan följer företagets smärtsamma nedgång. I dag drömmer ingen om bussbiljetter på Greyhound. De kör utan hopp genom det avmoderniserade USA. Minnen från gamla countrylåtar skänker viss efterglans, men jag tror inte ens Kristin Lundell har lust att göra om sina långa resor.

Per Wirtén