Jag läser att den kurdiska milisen, med hjälp av amerikanska bomber, verkar vända striden i staden Kobani. Men fortfarande väcker bilderna gamla minnen. Nu är det turkiska tanks som står uppställda på en höjd utanför staden. För många år sedan var det israeliska soldater som stod ovanför Sabra och Shatila och såg på hur falangisterna gick in i gränderna och massakrerade palestinier. Israelerna visste vad som skulle hända, de vissta vad som pågick och de lät det ske. Den turkiska militären betraktar nu på samma sätt hur ISIS dödar kurder — och de kommer aldrig ingripa.

Passiviteten, och hjälplösheten, i regionen inför ISIS skrämmer mig. Det är som att hela Mellanöstern faller samman. Inga stater verkar kunna eller ens riktigt vilja ta praktisk ställning. Går de bara och väntar på USA? Det blir alla dess korrupta regimers dödsstöt. Sedan får vanliga människor betala priset för överhetens inkompetens. Ja, de betalar redan. För mer än ett år sedan varnade jag för att kriget i Syrien skulle utvecklas till ett regionalt storkrig, ungefär som första världskriget i Europa. Några tyckte jag överdrev. Men nu är MÖ där.

Det måste till en samlad strategi, inte bara mot ISIS, utan mot hela den revolutionära islamismen som politisk rörelse: militant, finansierad och inte utan folkligt stöd. De är inblandade i väpnade konflikter, som de initierat, över en enorm snart sammanhängande geografisk yta. Från Afghanistan/Pakistan via Irak/Syrien till Libyen och Mali plus Jemen, Nigeria, Somalia.

De är inte bara extremister. Det är en totalitär politisk ideologi som måste pekas ut, ringas in och bemötas. Men hur gör man?

I NY Review of Books läste jag nyligen en intressant artikel, recension av två nya böcker. Den var djupt pessimistisk. Jag delar den känslan. Det fanns ett ögonblick när det verkade framträda en demokratisk islamism, men det är nu förbi med Tunisien som enda exemplet på motsatsen. En av de två böckerna borde jag försöka hinna läsa: Shadi Hamids Temptations of Power. Islamists and Illiberal Democracy In a New Middle East.

I den här allvarliga situationen blir Nalin Pekguls förbittrade vendetta mot det nya statsrådet Mehmet Kaplan patetisk och helt omdömeslös. Han är ju demokrat. Det är en jävla skillnad.