Tidigare i veckan träffade jag journalisten och författaren Martin Gelin som var i Sverige några dagar. Det är alltid roligt att prata amerikansk politik med honom. Naturligtvis kunde vi inte heller undvika Daniel Suhonens bok. Gelin frågade vilka i kretsen kring Löfven och hans regering jag känner eller står nära. En helt rimlig fråga. 

Efteråt tänkte jag att det är viktigt att vara öppen med sånt. Mitt svar var enkelt. Det är nämligen bara ett statsråd jag räknar som en bekant, nämligen Margot Wallström. Vi träffas ibland, men väldigt oregelbundet, i privata sammanhang genom gemensamma vänner. Jag gillar henne både som person och politiker. Men det innebär också att jag undviker att skriva om henne. 

Sedan finns det naturligtvis politiker jag träffar i olika offentliga och professionella sammanhang. Men det är något helt annat. Och några jag hälsar på och byter några hastiga ord med när vi träffas, av den enkla anledningen att de är både trevliga och sympatiska, typ Ylva Johansson och Mona Sahlin. Men är min kontakt med det politiska etablissemanget litet. Jag blir aldrig, eller enormt sällan, inbjuden till den typ av informella träffar som Suhonen berättar om i sin bok.

Jag tror det är viktigt att berätta sånt. Bara så ni vet.

Den typen av symbios Suhonen utvecklade med Juholt tror jag är förödande för den som aspirerar på att uppfattas som intellektuell och trovärdig skribent. Kan man betrakta Suhonens bok, den uppriktiga och nästan privata tonen, som ett försök att tvätta sig ren från symbiosens kladd?

I dag har jag ledare i Dagens arena med förslag till rödgrön migrationspolitik. Den blev rätt bra. Läs den här. I kommentarfältet var det en som skrev att ledaren var det mest extrema hen någonsin läst om invandringsfrågan. Det var lite kul.