Patrick Modiano: Dora Bruder. (Översättning Madeleine Gustafsson. Grates Bokförlag).

Per Arne Tjäder: Gare D'Austerlitz. En bok om Patrick Modiano. (Daidalos).

 

Dora Bruder är som ingen annan av Patrick Modianos böcker. Den kallas inte ens roman. Jag tror den kan uppfattas som ett försök till försoningshandling, ett arbete att återupprätta åtminstone en av alla de anonymiserade som franska poliser och statstjänstemän registrerade, arresterade och utvisade till Auschwitz. Nu står en bok med hennes namn — Dora Bruder — i bokhandlare och bibliotek. Den är som en minnesplats. Hon är död, men ändå tillbaka.

Men det börjar som det brukar hos Modiano. Av en slump upptäcker han en liten detalj, en efterlysning av en försvunnen flicka, Dora Bruder, i en kvällstidning från nyårsafton 1941. Tiden sätts i rörelse. Hennes adress påminner om hans egen uppväxt. Notisen förvandlas till en gåta som måste lösas, ett möjligt brott. Antagligen kände han omedelbart igen, det han i en tidigare roman beskrivit som, "den giftiga stanken från ockupationen, ur vars mylla jag själv hade spirat".

Sedan följer en minutiös dokumentation av den femtonåriga flickans liv. Ingen detalj är för obetydlig. Adresser, biografer, telefonnummer, polisprotokoll. De judiska föräldrarna försökte gömma henne på en kristen internatskola, men hon rymde den grymma vintern 1941 – 42 när jakten på stadens judar skruvades upp.

Per Arne Tjäders helt nya bok Gare D'Austerlitz är en fin guide till Patrick Modianos författarskap. När man läst några av hans romaner och börjat undra hur pusslet hänger samman är den perfekt. Med hans hjälp förstår man att Bruders öde förföljt Modiano länge. Redan 1990 utlöste det romanen Bröllopsresa. Den dokumentära Dora Bruder behövde ytterligare sju år av efterforskningar.

Tjäders stora förtjänst är att han placerar Modianos författarskap, alla dessa berättelser om hur ensamna gestalter irrar omkring genom ett drömlikt Paris, i ett politiskt sammanhang. Förvånansvärt mycket hos Modiano avslöjas som dokumentärt, men samtidigt maskerat och suggestivt upplöst.

Gång på gång återvänder Modiano till två perioder i Frankrikes historia: åren under och strax efter ockupationen samt det tidiga 1960-talet när kriget i Algeriet kulminerade. Där återfinner han tillstånd av osäkerhet och rädsla, där oklara förbindelser kan få oavsiktliga följder. Staden är full av informatörer, lönnmördare och farliga platser. Geografin är aldrig oskyldig. Paris har "svarta hål" som dröjer sig kvar, skriver Tjäder. Ett av dem omger järnvägsstationen Austerlitz.

Modiano debuterade 1968, några år innan de myter De Gaulle framkallat om motståndsrörelsen och "den ärorika nationen" började ifrågasättas av forskare och journalister. Modianos romaner kan ses som bidrag till omtolkningen. Han har kallat ockupationen sitt "landskap". Tjäder påpekar att han inte menar de tyska övergreppen, men det franska tillståndet: skymningsljuset, konsten att överleva, ligorna som samarbetade med Gestapo, de tömda våningarna efter de som flytt eller deporterats, kulturelitens likgiltighet, den allmänna anpassligheten.

Paris är fortfarande laddat av gamla giftigheter som makthavare vill hemlighålla, men Modiano försöker framkalla. I Nätternas gräs, som kom på svenska förra året, antyds ett mörklagt mord. Enligt Per Arne Tjäder syftar Modiano förmodligen på den marockanska motståndsmannen Ben Barka som försvann i början av 1960-talet, antagligen mördad av fransk säkerhetspolis. Det hade jag inte fattat, men med Tjäders hjälp avkodas sådana sammanhang. Han betraktar Modianos vandringar genom staden som både påminnelser och solidaritetshandlingar.

De som på så vis granskar varje detalj i hans tunna romaner, på spaning efter den större bakomliggande berättelsen, kallas i Frankrike för modionauter.

Rymlingen Dora Bruder fångades in vid ett par tillfällen. I juni placerades hon i ett uppsamlingsläger med sin pappa. I september transporterades de till Auschwitz. Några månader senare försvann mamman samma väg.

Modiano anger namn, adresser och yrken på andra samtidiga offer han upptäcker i protokollen. Även de franska gendarmer och tjänstemän som medverkade namnges. De ska inte komma undan. Texten är en kamp mot glömskans knäppande golvur.

Många av Patrick Modianos gestalter rör sig genom Paris som papperslösa gör i Sverige 2014. De känner sig som främlingar. De undviker vissa platser. De är försvarslösa. Det är ingen slump. Dora Bruders föräldrar undvek att anmäla henne som jude och förmodligen bar hon därför ingen gul stjärna. Hon var papperslös, utan dokument. Modianos pappa var i precis samma situation, men överlevde.

Modiano verkar själv ha upplevt liknande utsatthet under sin uppväxt: på rymmen utan giltiga dokument. Han kände sig alltid rädd på den så kallade Vänstra stranden, berättar Tjäder. Det gällde att ta sig över floden och förbi polisstationen vid Carré du Louvre utan att bli upptäckt. Sedan kunde han försvinna in i säkrare kvarter.

Den 13 oktober inleddes en samlad jakt på papperslösa i EU. Kampanjen har kallats Super-Reva. Människor med mörk hudfärg tvingas visa sina dokument för beväpnade poliser — även i svenska städer.

I Dora Bruder läser jag om en annan tid, men påminns om min egen: "Jag blev till sist övertygad om att det var i denna iskalla och mörka februarimånad, när polisens avdelning för judefrågor gillrade sina fällor i metrons gångar, utanför biografer och teatrar, som Dora blev infångad." Modiano återger ett cirkulär inom ordningsmakten från juni 1942. Orden är bara en aning annorlunda, men mekanismen den samma som i dagens jakt på papperslösa. Namnet på EU:s kampanj, Mos Maiorum som lär betyda Förfädernas vanor eller möjligen Sedvänja, förstärker historiens fasansfulla ekon och sambandslinjer.

I Stockholm passerade jag i veckan en gles krets aktivister som protesterar mot Super-Reva på en tunnelbanestation. Modiano noterar hur en grupp icke-judiska kvinnor protesterade genom att bära gula stjärnor i Paris sommaren 1942. Jämförelsen är både nödvändig och orättvis. De i Stockholm intervjuades av journalister. De i Paris internerades. Men vad ska vi med minnet till om vi inte använder det?

Patrick Modiano har genom alla sina romaner framkalla en helt egen stad. Per Arne Tjäder beskriver det som "ett imaginärt Paris" där han vårdar flera privata "minneslundar" som är laddade med kollektiva innebörder. Jag har kallat den Cité Modiano. Den är noga förankrad i existerande adresser, fasader, portar, lägenheter, mikrodetaljerad historisk kunskap och egna minnen, men samtidigt scen f&o
uml;r ett obehagligt drömspel där gåtorna — och brotten — aldrig får någon lösning.

Ibland undrar jag om Patrick Modiano skräms av sanningen, av de genomlysta svaren. Varje gång berättaren har dem inom räckhåll drar han tillbaka handen. I det avseendet är Dora Bruder annorlunda. Den ursprungliga gåtan, tidningsnotisen, får sin lösning. Men även här tillmäts hemligheten ett mänskligt egenvärde. Han får aldrig veta hur Dora Bruder överlevde under sin tid på rymmen, som papperslös, i ett kallt och fientligt Paris:

"Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden — allt detta som solkar och förstör oss — aldrig kan beröva henne."

Per Wirtén