Identitetspolitik? Ja, vad annars.

För några dagar sedan förklarade Åsa Linderbirg i en stor artikel att hon ogillar identitetspolitik. Som om det vore en nyhet. Det har hon ju aldrig gjort. Och det har alla som intresserat sig alltid vetat. Men här kommer några enkla reaktioner.

1. Jag delar hennes invändningar mot den aggressivitet som börjat dyka upp i olika sammanhang under de senaste två åren, eller så. "Ofta bygger de på misstroende, där man vägrar erkänna någons goda intentioner", skriver hon. Att ha olika ståndpunkter eller perspektiv och bråka om dem är en sak. Det är bara bra. Men det som börjat dyka upp nu är ett slags verbala härskartekniker som jag ogillar. Personer fråntas rätten att ha en ståndpunkt. Det är inget nytt. Marginaliserade och förtryckta grupper har ofta fråntagits den rätten. Men det är inget försvar för att reproducera strategierna.

2. Jag delar också hennes invändning mot föreställningen att bara en förtryckt grupp har rätt att försöka förstå förtryckets karaktär och konsekvens. Det är en stumhetens slutsats. Men också en som omöjliggör både solidaritet, kritiskt tänkande utanför det egna jaget och även nödvändig illojalitet. Och föreställningen strider helt mot den nödvändiga intersektionaliteten — att kunna se hur olika maktordningar samspelar.

3. Men Linderborgs totala avståndstagande från all slags identitetspolitik håller inte. Att den i grunden är liberal är ett meningslöst påstående — som dessutom blir lite märkligt eftersom identitetspolitikens skarpaste kritiker alltid varit de doktrinära liberalerna. All identitetspolitik strävar efter att framkalla ett "vi" som grund för kollektivt handlande. Även den tidiga arbetarrörelsen ägnade sig åt identitetsskapande — en självmedveten arbetarklass.

4. Hennes avgörande misstag är att hon inte verkar betrakta rasism är en strukturell maktordning. Man kan ju inte tänka sig det moderna Europa (kapitalismen, nationalismen, ojämlikheten, rättslösheten), de sociala striderna i USA eller de globala orättvisorna utan att förstå att "the color line" är en gammal och seg maktstruktur. Det är som att hon läst vpk:s grundkurs i socialism från 1980-talet, men sedan missat hela vågen av postkolonial teori, kritik och historieskrivning. Trettio år av stormig samhällsdebatt verkar gått henne förbi. Arena, Bang och Ottar tycks vara obekanta. I stället är det bara klass som är grund för strukturellt förtryck. Hon beskriver rasism som "en fördomsfull kultur". Jag trodde inte en vänsterintellektuell kunde skriva så 2014. Rasism är inte en fördom, men en ideologi, en världsuppfattning och en kallhamrad maktordning. Hon skriver strukturer gång på gång i sin artikel, men verkar inte se dem.

5. I senaste Arena skriver jag bland annat så här i ett förslag om antirasistisk strategi:  "Försvara identitetspolitiken från ensidig kritik — men gör den mångsidiga kritiken till din egen. Ökad frihet och rättvisa kommer inte utan kollektiv handling från ett "vi". Alla emancipatoriska rörelser har någon gång tillgripit identitetspolitik. Arbetarrörelsen, feminismen, hbtq-rörelserna. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen. De antikoloniala befrielserörelserna. Men alla har också för länge sedan insett att kollektiva identiteter både låser in och stänger ute människor, kan tysta dem, kan våldföra sig på dem. Identitetspolitikens dilemma är antirasismens, och egentligen alla befriande politiska projekts, ofrånkomliga öde. Vi kan inte fly från det. Bara bråka med det."

6. I nästa Arena skriver jag om Kwame Anthony Appiahs nya bok om den svarta amerikanska pionjären W E B du Bois. Det var han som 1904 pekade ut "the color line" som 1900-talets mest avgörande problem. Du Bois kan sägas vara den som först ritade upp en svart amerikansk identitetspolitik, som sedan fullföljdes av Martin Luther King. Appiah är synnerligen liberal. Men Du Bois var motsatsen. Han intresserade sig för marxism, blev socialist, så småningom lojal med Sovjetkommunismen och alldeles innan han emigrerade till Ghana (isolerad av mccarthyismen) gick han med i USA:s kommunistparti. Hela tiden skrev och grubblade han över identitetspolitikens nödvändighet och omöjlighet. Det är just det grubblandet stora delar av den postkoloniala feminismen och antirasismen fullföljt. Det är lite sorgligt att Åsa Linderborg stängt av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s