Dogge forever

Mitt behov av bekräftelse masseras behagligt av att Kim Veerabutroo Nordberg flera gånger hänvisar till min förortsbok i sin om Dogge Doggelito. Men det är inte därför jag blir glad av Ibland vill man bara försvinna.

Egentligen är jag skeptiskt till reportageböcker om levande människor. Men KVN:s bok är så sällsynt välberättad, trots konventionell form, att jag helt kapitulerar. Den är inte bara ett rätt smärtsamt porträtt av Dogge, utan också ett slags kulturhistoria. Dogge är tacksam att skriva om. Han är ett helt Gröna lund, med spöktåg, bergochdalbana, storvinster och fritt fall.

När min dotter såg att jag läste om Dogge fällde hon sarkastiska kommentarer att han är en sell-out. Varför bry sig om honom. "Cykel på köpet" på Elgiganten. Men det fins med KVN:s bok är att man får både respekt och förståelse för Dogges egna hejdlösa glädje över sina reklaminsatser. KVN jämför honom träffande med Thore Skogman, Martin LJung och andra underhållare. Dogge har på sätt och vis befriat sig från en stereotyp idé om hur en fattig grabb från Alby ska uppföra sig. Så här säger han själv om reklamsuccén med Elgiganten: "Jag gick från att ha varit Dogge i TLK till svenska folkets Dogge. Dogge steppade upp sitt game,"

Jag hoppar tll när jag läste hur Niclas Eriksson, vd fär Elgiganten, avslöjar att de fick protester från idrottsföreningar och andra när de valde Dogge — en ung man med "invandrarbakgrund" — som företagets ansikte. Rent rasistiska protester. De kom inte från extremhögern, men från politikens mittfåra. I deras trångsynta världar blev en reklamfilm en ren provokation. Dogge är ett fenomen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s