Moderaternas valnederlag var historiskt stort. Makten gick förlorad. Valet var en gigantisk misstroendeförklaring mot hela det högerliberala samhällsprojektet. Väljarna gick inte till vänster, men till SD — till nationell konservatism och invandringsfientlig rasism. Frågan nu är den klassiska: hur ska borgerlighetens politiker och skribenter hantera sitt nederlag?

De senaste veckorna har svaret landat. I en våg av artiklar och inlägg krävs nu att M återgår till sin gamla mer restriktiva syn på flyktingpolitik och migration. Det måste finnas en gräns, som Danskt folkeparti formulerade det i en valrörelse för några år sedan. 

Men inläggen är laddade av motsägelser. I dagens Aftonbladet skriver Petter Larsson bra om det som händer i borgerligheten just nu. Artikeln slutar så här:

"Det är en strid om borgerlighetens själ som rasar denna höst, där de intellektuella pressar på för en högersväng. Det står och väger.
I den striden är vänstern och socialdemokratin förpassade till åskådarplats. Man kan skälla ut och mana på, men är i praktiken maktlösa. Därför är varje konservativ och varje liberal antirasist just nu oerhört viktig. Bara borgerliga politiker och opinionsbildare kan stoppa de egna. Bara borgerliga väljare kan straffa dem.
Som Expressens kulturredaktör Jens Liljestrand skrev dagen efter valet: ”Kampen mot de bruna är nu en kamp om den svenska borgerlighetens framtid. Nu lämnar vi köpcentret och går ut på gatorna. Ansvaret är vårt.” "

Jag tror Petter Larsson bara misstar sig på en enda punkt, men den är viktig. Jag tror inte man kan isolera S från den vändning som nu pågår bland olika liberaler. S och M har alltid, i stort sett, delat grundsyn i migrationsfrågor. Mitt tips är därför mycket enkelt: kantrar M kommer S följa efter. Det är bara en tidsfråga innan Morgan Johansson eller någon annan börjar pröva mer restriktiva formuleringar kring flyktingsituationen. Jag är pessimist.

Att flyktingsituationen är allvarlig är väl alla överens om. Det pågår ett brutalt krig i EU:s närområde. Flyktingströmmarna kommer fortsätta. Jag tillhör inte de som anser att frågan inte får diskuteras. Prognosen om nästan 100 000 flyktingar nästa år är en uppmaning till diskussion. Men att stänga svenska gränser ännu mer fungerar inte. Man måste fortsätta jobba för en europeisk lösning. Det finns ingen annan som är  mänskligt uthärdlig och praktiskt möjlig. Den är svår, men knappast omöjlig.

I våras skrev jag att under SD:s första fyra år i Riksdagen blev Sverige inget Danmark. Det som hände var egentligen motsatsen. Men hur går de närmaste fyra åren? Det har inte börjat bra.