Andlös förtvivlan

Jäklar, va bra Förtvivlade människor är. Jag vet inte riktigt varför. Men det är kanske sprödheten. Om jag blåser på textraderna tror jag de kommer falla samman i en hög utanför satsytan. Det krävs lika lite för att Sophie och Otto ska falla ihop. Hålls de samman av något annat än trycket utifrån, känslan av belägring från ett samhälle (USA 1969) på väg att polariseras: soporna, våldet, förfallet? Många tror att Paula Fox skrev om ett äktenskap på väg mot sammanbrott. Det tror inte jag. Sophie och Otto kan inte lämna varandra. De är inte förtvivlade för att de är gifta med varandra. De är förtvivlade för att de är människor.

För några år sedan läste jag en annan roman av Paula Fox. Den var så urtrist att jag glömt vad den hette. Den här är virginia woolfsk, nästan. Och Eva Johanssons översättning är så så fin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s