Hannah Arendt upphör aldrig att fascinera. Som ganska nyanländ flykting i USA skrev hon 1943 artikeln "We Refugees" i den judiska tidskriften Menorah. Den finns översatt i senaste Glänta (2/2014). Där skriver hon bl a hur det tilldragna nationalstatssystemet med betoning på medborgaren som rättighetshavare uteslutit människan. Klassisk fråga hon skulle fortsätta utveckla senare.

Så här skrev hon 1943 (och det är mer aktuellt än någonsin): "[vi] lever i en värld där människor som sådana sedan ett bra tag har upphört att existera; eftersom samhället har upptäckt diskrimineringen som ett ypperligt socialt vapen med vilket man kan döda människor utan blodsutgjutelse; eftersom pass och födelseattester, ibland till och med kvitton på betald inkomstskatt, inte längre är pappersformaliteter utan socialt avgörande ting."

I slutet av artikeln skriver hon en intressant, och aningen gåtfull, mening värd att fundera över: "Flyktingar som drivs från land till land representerar sina folks förtrupper — om de bevarar sin identitet."

Efter Arendts artikel följer en jätteläsvärd kommentar av idéhistorikern Marie Johansen. När global migration och migranters rättigheter nu blivit en så avgörande, och svår, fråga är det inte konstigt att intresset för Arendt bara växer. Men man kan inte förvandla henne till en ikon. Arendt hade starka konservativa drag som bidrog till att hon ibland hamnade helt fel i olika ställningstaganden. Det gör henne inte mindre fascinerande — tvärtom. Men enligt min mening måste man alltid bråka med Arendt, inte bara beundra.