Folket — ett ständigt orosmoment

Sedan demokratins genombrott har folket betraktats som ett ständigt orosmoment. Det ligger och morrar i bakgrunden, ungefär som tigrarna gör i böckerna om Loranga och Dartanjang, de som är inlåsta i den gamla ladan ute på gården. Vad skulle hända om någon öppnade portarna på vid gavel?

Makthavare uppfattar folket — eller massan — som enkelt byte för passionerade opinionsvågor och auktoritära demagoger. Oppositionella beskyller det för att vara passiva trygghetsnarkomaner, som undviker sitt demokratiska ansvar.

Även i En folkefiende hörs morrningarna. De tränger fram under medborgarmötet i skolhuset, om giftskandalen, där de förvandlas till dånet från en samlad mobb. Folkmajoriteten tar ställning för etablissemanget, och sin egen kortsiktiga trygghet, men kunde lika gärna gjort motsatsen: rent hus med de styrande. Den framstår som enkel att manipulera — och just därför så farlig. I sådana ögonblick sätts de demokratiska grundvärderingarna i svajning. Är de bara ett självbedrägeri? Vad betyder folkvilja och sanning om båda kan böjas i önskad riktning?

Det är svårt att lyssna till läkaren Leif Stockman — och se hans snabba förvandling från stadens frälsare till folkets fiende — utan att tänka på Edward Snowden. Hans avslöjande hur amerikansk övervakning kränkte demokratin fick enorm uppmärksamhet. Men protesterna har mest kommit från olika samhällseliter: politiker, forskare och journalister. De stora folkmajoriteterna verkar däremot inrättat sig i övervakningssamhället i utbyte mot en känsla av trygghet. Snowden befinner sig instängd i rysk exil. Avlyssningsmaskineriet rullar orubbat vidare.

Demokratin tvingades fram av och för vanligt folk. Genom den skulle man nå frihet, rätt och jämlikhet. Staten skulle till exempel inte längre kunna läsa människors privata brev — eller e-posten i dag. Men om medborgarna börjar misstro demokratin, och kanske söker sig mot helt andra värderingar, vem ska då försvara den?

Henrik Ibsen skrev En Folkefiende på 1880-talet. Skräcken för massan var då en aktuell diskussion i den borgerliga offentligheten. Den skulle sätta djupa spår ända fram till början av 1960-talet då den äntligen klingade av. Men nu verkar tiden mogen för en oväntad återkomst.

Under 1930-talet spreds den liberala spanska filosofen José Ortega y Gassets bok Massornas uppror över Europa. Den skulle läsas och citeras i decennier. Han var demokrat och flydde från Francodiktaturen, men skrämdes av massornas — medelmåttornas — nyvunna politiska makt. Deras åsikter behövde bäddas in "av högre instanser, bestående av eliter", menade han. Annars skulle demokratin avskaffa sig självt i ett majoritetens tyranni, där sanning, ansvar och förnuft skulle drunkna i jakten efter valsegrar. Hans slutsatser delades av många.

I USA grubblade samtidigt en lika populär filosof, John Dewey, över samma dilemma. Men han drog en annan slutsats, nämligen att demokratin inte bara är rösträtt, utan även ett sätt att leva. Lösningen var därför att framkalla den nya demokratiska människan — en som både deltog och tog ansvar i demokratin. Det borde gå med hjälp av utbildning, jämlikhet och kloka reformer, tänkte han. Då kan makten spridas ut genom hela samhället och massorna förvandlas till medborgare

Efter andra världskrigets katastrofer, och erfarenheterna från Rom och Berlin där demokratin avskaffats i demokratisk ordning, fick deras idéer enormt genomslag. Under välfärdens rekordår gavs experter, jurister, ekonomer och sociala ingenjörer starka positioner — helt i Ortega y Gassets anda. Så småningom kom också internationella konventioner och fördrag för att skydda utsatta gruppers rättigheter. Ingen majoritet skulle till exempel kunna rösta bort flyktingars rätt till asyl.

Man kan säga att majoritetsstyret begränsades. Långsamt utvecklades demokratierna till komplicerade system för att säkra sin överlevnad.

Men demokratin är fortfarande lika laddad av sina egna motsägelser. Morrningarna har inte tystnat. Varför blir man annars så illa berörd när visselblåsaren Leif Stockman och hans syster kommunalrådet Cilla Stockman börjar gräla under mötet i skolhuset? Det är då Leif pekar ut majoriteten som frihetens farligaste fiende: "Den förbannade kompakta liberala majoriteten. Det är ni! Ni, det stora flertalet i vårt samhälle, ni som berövar mig min frihet och som vill förbjuda mig att uttala sanningen."

Cillas kyliga svar känns spöklikt välbekant från decennier av samhällskonflikter: "Det är detta som är demokrati, Leif. Jag vet att det är svårt för dig att acceptera att flertalet har rätten på sin sida."

Ja, vem har egentligen rätt — båda två eller ingen av dem?

Varje dag spelas deras gamla konflikt upp i ny skepnad. Öppna morgontidningen, lyssna på radions nyhetsprogram eller titta ut över läget i Europa och du hittar den. I diskussionerna om migration, och migranters rättigheter, är den sällsynt tydlig. Sedan några år dör hundratals människor varje månad i sina försök att ta sig över Europas gränsmurar. De flesta drunknar i Medelhavet. Inget år har så många döda kroppar räknats som 2014. Situationen har blivit outhärdlig och börjar närma sig kategorin "Brott mot mänskligheten". Som medborgare i EU har alla européer ett ansvar för gränspolitiken. Ingen kommer undan. Men förmodligen betraktar en majoritet de döda kropparna som ett acceptabelt pris för att säkra egna föreställningar om ekonomisk och social trygghet. Vem ska då kunna skydda migranternas rätt till liv? En av gestalterna i Alexander Mørk-Eidems version av Ibsens drama säger så här: "Rätten? Vad hjälper rätten om du inte har någon makt?"

Den demokratiska människan — John Deweys vision — är ett mödosamt framkallat och skört fenomen. Hen kan försvinna i en stormvind, i ett ögonblick. Demokratin är i någon mening bortom kontroll, trots alla försök att säkra den, och en daglig balansgång med oklar utgång. Dess dilemman är olösliga. Ovissheten är dess natur.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s