När vi påpekar att ojämlikheten ökat snabbare i Sverige än de flesta andra EU-länder brukar statsråd och andra, som inte bryr sig, svara att det skett från en extremt jämlik utgångspunkt. Det svaret höll en bra bit in på 00-taket, men inte längre. De brukar också lägga till att Sverige fortfarande tillhör de med minst fattigdom. Det är helt enkelt inte sant. Sverige är numera ett mediokert land.

OECD har ett pågående, urspännande projekt om ojämlikhet. Rapporterna är korta, lättlästa och innebär att gamla "sanningar" (från nyliberalismens galna kvartssekel 1985-2008) störtar samman. De utgår från den sk Income Distribution Database. Den senaste kom 9 december med slutsatsen att ojämlikhet bromsar tillväxten. Föreställningen om en kompromiss, eller balans, mellan fördelningspolitik och tillväxt är felaktig. Fördelnings- och jämlikhetspolitik hindrar inte tillväxten, utan gynnar den. En hel generation politiker (även från S) har mao upprepat ett mantra som var en ideologibestämd myt.

De påpekar också att fattigdom inte är det enda problemet. De superrika är ett lika stort samhällsproblem, som behöver åtgärdas. Att deras rikedom sipprar ner så alla gynnas är även det en myt från det galna kvartsseklet.

I en tidigare rapport om fattigdomens förändringar sedan finanskraschen hittade jag ett intressant stapeldiagram. Det radade upp OECD-länderna efter relativ fattigdom, alltså hur stor andel av befolkningen som har en inkomst under 50 procent av landets medianinkomst. Sverige ligger i det mediokra mittfältet. Sämre än länder som Slovenien, Belgien, Frankrike, Tyskland, Holland och naturligtvis de andra nordiska länderna som fortfarande är bäst — de ligger kvar där Sverige en gång befann sig.

Det är dags att börja se Sverige som det är. De avslöjande diagrammen är en orsak till SD:s framgångar, men de förklarar inte rasismen som har djupare orsaker.