Göran Leijonhufvud: Pionjär och veteran. 50 år med Kina. (Bonniers).

;Göran Leijonhufvud: Pionjär och veteran (Bonniers).

Feta böcker faller tungt. Göran Leijonhufvud har skrivit nästan 900 sidor om sina femtio år med Kina. Först maopilgrim, sedan pionjär som DN:s korrespondent och slutligen forskare. Berättarbågen är storslagen och epokerna fladdrar förbi. Tiden är en storm. När han först anlände till Peking bröt kulturrevolutionen loss, möjligen dödades en miljon som högeravvikare. När han nu summerar förverkligas Deng Xiaopings paroll "Det är ärorikt att bli rik".

Jag såg fram mot att bli utmattad av hans bjässebok. Få hård kunskap, förklarande insikter, mäktiga analyser. Så blev det inte. Den är trevlig men besynnerligt tom, som en konversation med äldre man under lång tågresa.

Boken innehåller visserligen hur mycket som helst. Varje anslag är lovande — nu, nu blir det äntligen bra — men faller sedan sönder som askan från en bortlagd cigarett. Leijonhufvuds journalistiska metod är att skildra skeenden genom möten med människor och egna vardagliga upplevelser. Det är sympatiskt, men också begränsande. Han justerar stereotyper. Han identifierar en linje genom politikens häftiga kast i konfucianismens och leninismens lydnadskrav. Men jag får inte veta tillräckligt.

Det finns små ljuspunkter. Hans återkommande besök i mönsterkommunen Dazhai är mikrohistoria med episka dimensioner. Och på sidan 720 inleds en avslutande analys av nuläget som förvånar med sin plötsliga skärpa: klassgapen, maktmissbruket, välståndsökningarna, ekokatastroferna, nationalismen och de offentliga lögnerna. Men då har den förväntansfulla för länge sedan tappat koncentrationen.

Per Wirtén