Hela hösten har jag förföljts av två franska romaner. En är rätt tråkig och den andra lite obegriplig, men jag kan inte låta bli att tänka på dem. Båda är som att hissa upp persiennerna, så att ljuset faller in över kapitalismens privata rum.

I Ladivine berättar Marie Ndiaye hur tre generationer arbetarkvinnor, och några anknytna män, slits sönder av samtidens maktordningar och normer. De lever i en zon där klassamhällets arv och konsumismens löften får dem att svika och förneka sina mödrar. De verkar sväva i frikopplad ensamhet samtidigt som de är fjättrade vid sin sociala historia. En efter en går under. Den enda som överlever har retirerat ner i en källarlägenhet.

Med maximal kontroll inympar Ndiaye hemliga rum och obegripliga sekvenser. Hur ska hennes kvinnor annars kunna uthärda?  

Även Nina Bouraouis Standard är en roman från arbetarklassen, men om en ensam man: Bruno. På den lilla fabriken i Paris överglänser hans yrkesskicklighet alla andra, men i lägenheten är han en potentiell näthatare. Bouraoui skriver utstuderat monotont och programmatiskt. Det är som att läsa en gestaltning av Zygmunt Baumans sociologiska studier av senkapitalismens villkor.

Nina Bouraouis temperament är helt annorlunda än Marie Ndiayes, men deras berättelser sammanfaller. Brunos sorgliga gestalt skulle kunna vandra rakt genom Ladivine utan minsta dissonans. Det är som om författarna varit inlåste i samma hus en vecka, diskuterat samhällsfrågor dygnet runt och sedan gått hem och skrivit sina romaner.

Bruno vill tillhöra massan, inte sticka ut, kritisera eller ha ambitioner. Han är den idealiska arbetaren: osynlig och produktiv. Men samtidigt inte. För kapitalismen förutsätter också helt andra normer: självförverkligande, distinktion genom konsumtion, valfrihet. När Bruno till sist väljer det alla kräver — att "förnya sig" — går han under, obevekligt fastbunden vid sitt sociala arv. En av Ndiayes kvinnor försöker hantera det här inre kriget genom att bli två separata "jag", Malinka och Clarisse. Det går åt helvete, för henne också.

En stadspromenad bekräftar deras konflikter, men på samhällets yta. Människor ser mer ängsligt likriktade ut än jag kan minnas från tidigare decennier. Samtidigt är löftena att konsumera sig annorlunda mer påträngande än någonsin. Alla vill vara unikt fria, men ändå som alla andra. För en del blir konflikten en tragedi.

Båda romanerna sörjer sina gestalter. De är ett slags meditationer över hur ofriheten ligger nedsänkt i frihetsideologin. En kväll konstaterar Bruno "att allt det som man har pysslat med i åratal det var för att komma så långt bort som möjligt ifrån det man verkligen ville; som om man gick omkring baklänges hela livet."

Per Wirtén