Antonio A Santucci: Antonio Gramsci

Översättning: Gustav Sjöberg

Celanders förlag

Kommunismen vilade på ett berg av texter. Där fanns filosofi, teaterkritik, estetik. Rörelsens praktik var för det mesta brutal, men dess teori kunde vara sofistikerad. Men vem läser längre György Lukacs eller Arnold Ljungdal? Någon? De är som en slamrig mässingsorkester som marscherat iväg till en övergiven stadsdel, där en del fortfarande spelar, men ingen längre lyssnar.

Italienaren Antonio Gramsci är ett säreget undantag. Han är kommunisten som fortsätter lysa i en värld utan kommunism. Böckerna om honom blir hela tiden fler. Nya läsare upptäcker hans brev och anteckningar från fängelseåren. Andra fascineras mest av hans tragiska öde. Gramsci har blivit kvar på stora torget som en nattöppen verkstad, lite vid sidan av men ändå på plats.

Kort summering: Han föddes på Sardinien. Tog båten till norra Italiens storstäder. Hamnade mitt i de stora fabriksockupationerna 1920, som han inspirerade med sina artiklar. Hans ord var starka, men kroppen alltid bräcklig. Tillhörde yttersta vänstern. Blev det nya kommunistpartiets ledare. Såg hur revolutionsvågen slogs tillbaka och övergick i ett fascistiskt maktövertagande. Greps 1926 och hölls fängslad tills några dagar före sin död 1935.

Efter kriget publicerades de anteckningar han fört i fängelset. Det är om dem allt handlar. De är utspridda, oorganiserade och delvis svårtolkade. Han fortsatte vara kommunist, men omvärderade innebörden och distanserade sig från Moskva.

I en nyöversatt bok visar Antonio Santucci hur Gramsci uppfattade de politiska striderna som en kulturkamp. Det räckte inte med att storma Vinterpalatset och erövra staten, man måste också vinna medborgarnas samtycke. Revolutionen var en bildningsfråga och varje medborgare en intellektuell. Den förutsatte att man klarat striden om den så kallade hegemonin. Det har skrivits tonvis om begreppet i teoretisk vänsterdebatt och tanken har införlivats med modern idépolitik. Santucci håller sig välgörande kort och enkel. Att erövra hegemoni handlar inte om dagspolitikens korta gräl, men om de långa linjerna: värderingarna, samhällsanalysen, framtiden. Hegemoni är helt enkelt ett avgörande verktyg för maktutövning och dominans. Den vilar på klassintressen, sociala strider och slaget om kulturen i vid bemärkelse. I Gramscis fall var uppdraget att vinna massorna för socialismen, som han redan 1911 beskrivit som människors frihet att förverkliga sina personligheter.

Gramsci skrev när Europa närmade sig avgrunden. I Rom vann fascismen. I Moskva förvandlades kommunismen till en avrättningsplats. I fängelset föll hans kropp sönder, tänderna lossnade och huvudet invaderades av främmande röster. Man kan beskriva Gramsci som en förlorare, på alla fronter. I sina brev skrev han om intellektets pessimism och viljans optimism. Det är enkelt att känna igen sig som europé vid 2010-talets mitt. Inga verkar just nu förstå Gramscis tankar om hegemoni och politik som kulturkamp bättre än nationalister, radikalkonservativa och nyfascister.

Antonio Santucci, som avled för tio år sedan, var en känd Gramsciforskare. Hans bok är en korrekt men tillknäppt introduktion. Den är skriven redan före kommunismens fall, med ett avslutande kort kapitel från 1990-talet.

Anders Ehnmarks Gramscibok En stad i ljus från 2005 har en öppnare karaktär. Egentligen är de båda författarna överens om det mesta. Men hos Ehnmark får striderna, plågorna och sökandet efter ny mer hållbar mark helt annat liv. Gramsci flammar upp, förbryllar och klargörs.

Redan från början var Gramsci skeptisk till marxismens idé om historien som ett lagbundet maskineri. I stället betonade han människors vilja och förmåga att riva till synes orubbliga murar. Oktoberrevolutionen bevisade att framtiden inte var ödesbestämd. Den väntade på att avgöras. Alla har ett ansvar: "Jag lever, jag tar ställning. Därför hatar jag den som inte tar ställning, jag hatar de likgiltiga."

I fängelset växte hans invändningar. De blev mer bestämda, men fick mildare och även mer motsägelsefulla formuleringar. Han försökte det omöjliga, att förena Lenin (den revolutionära viljan) med demokratin (samtycket). "Allt förtryck vilar på förtrollning", spetsar Anders Ehnmark till fängelseanteckningarnas slutsatser. Till sist, menar han, ansluter Gramsci till den gamla republikanska traditionen. I Sverige kan den kallas kulturradikalism. Så långt går inte Santucci, men han är nära.

I ett glesbefolkat land i norra Europa hittade en krets socialdemokrater, helt utan Gramscis karisma, enkla svar på några av hans stora frågor. Där började de omsättas till politik redan under 1930-talet. Så hur märkvärdiga var Gramscis brottningar, egentligen?

Per Wirtén