Min magkänsla för det nya året är inte bra. Försvarsvallen mot SD:s rasism och nationalism sviktar. Börja därför alla dessa dagar efter alla dessa helger med att läsa Per Svenssons och Ola Larsmos artikel om SD och de historiska sambanden i DN i dag. Den är ett måste. Jag delar helt deras uppfattning att SD är ett demokratifientligt parti förankrat i gamla gränsmarker mellan nationell radikalkonservatism och fascism. De upprepar en gammal rättighetsfientlig politik. Isoleringen av SD måste fortsätta. Argumentet att man måste lyssna på tretton procent av väljarna är ohållbart. Det är obegripligt att både en del politiker, opinionsbildare och journalister verkar ta det på allvar.

Det är viktigt att klarlägga SD:s antidemokrati. Men lika viktigt är det att söka fram motståndslinjerna: kulturradikalismens. I julas läste jag Olle Svennings nya biografi om Hjalmar Branting. Han visar framgångsrikt på Brantings kulturradikalism. Läs den! Jag var som uppslukad från första till sista kapitlet. Den är skriven i samma anda som Henrik Berggrens Palmebiografi och värd ett liknande öde: att få stort genomslag. Traditionen vi kan luta oss mot är mäktig: Branting, Key, Wägner (i vissa avseenden), Tingsten, Palme, Ehnmark och (Tiina) Rosenberg, för att nämna några.