I september kom Pierre Schoris memoarer Minnet och elden. Den har fått väldigt lite uppmärksamhet. Kanske är förklaringen att den är 700 sidor. Det är för många, i synnerhet som de första 200 är rätt svaga. Sedan växlar den upp och bli bättre för varje kapitel. Då har nog en del läsare hunnit tröttna. Men den egentliga förklaringen är nog Persson- och Reinfeldtårens nationella isolationism. En internationalistisk socialist som Schori passar inte in i tidsandan. Hans memoarer blir en obekväm påminnelse om vidare synsätt.

I bokens första delar kan man inte låta bli att fascineras av den kommunikativa triangeln mellan Schori/Palme, Kissinger och Castro. Men det är när Schori så småningom i mer kronologisk ordning redogör för sin karriär som mitt intresse på allvar väcka. Mitt ex har fått flera hundöron och noteringar.Boken är inte bara en historielektion, utan också en viktig påminnelse om den fredssträvande diplomatins huvudregel: tala alltid med din fiende. Samtal, förhandling och ickevåldsarbete når för det mesta längre än väpnad konflikt.

Ingen nu levande svensk har sådan utrikespolitisk erfarenhet som Schori. Bildt är bara en fis under middagsbordet. Först internationell sekreterare i SAP (han beskriver SAP:s internationella kontaktnät som en parallellvärld till UD, med liknande status), rådgivare åt Palme på statsrådsberedningen, kabinettsekreterare på UD, statsråd på UD (dock aldrig utrikesminister), EU-parlamentariker,  FN-ambassadör (under kriget mot terrorismen) och sedan Kofi Annans sändebud i det ohyggliga Elfenbenskusten. 

Här finns massor av intressanta avsnitt om t ex den portugisiska revolutionen där svenska socialdemokrater spelade en viktig rolll för att rädda en demokratisk utveckling. Man jag blir också fascinerad av ett helt annat spår: IB och Säpo. Man förstår IB:s centrala roll. Som partiets int sekr blir han snabbt introducerad för chefen Birger Elmér. Vid en lunch något år innan avslöjandet säger Elmér att han vill ha Schori som sin efterträdare. Rätt sesnationellt. I synnerhet som Schori hela tiden (tillsammans med Sverker Åström och Olof Palme) misstänkliggjorts av Säpohögern som möjlig spion. Inför arbetet med boken försökte Schori få ut sin personakt från Säpo, som omfattar flera tusen sidor, men får bara se fragment. Under en kort period verkar han ha varit telefonavlyssnad. Det är en berättelse som säger en hel del om det krig vissa Säpokretsar fört mot socialdemokratiska regeringar och diplomater. 

Läs Schoris tegelsten! Vissa avsnitt kan man läsa extensivt, andra mer noggrannt. Jag lovar att helheten efterlämnar ett rätt starkt intryck. Den blir till en anklagelseakt mot en svensk — även socialdemokratisk — reträtt in i nationell förnöjsamhet, tillbaka till  ett slags Per Albin-anda. Schoris avslutande anmärkningar om Sveriges svek mot FN väger tungt.

Att ledarsidor tigit om hans bok är kanske inte så konstigt ändå. Han aktiverar deras dåliga samvete.