Förminska inte revolutionärerna

I dagens DN skriver Ian Buruma klokt, som vanligt, om attacken mot Charlie Hebdo. Han upprepar det han många gånger påpekat: att det stora arvet från upplysningen inte är provokationen men kompromissen och att yttrandefriheten förutsätter ömsesidigt ansvar. Lika viktigt påpekande varje gång. Charlie Hebdo kan inte likställas med demokrati, skriver han. Det är riktigt. Men i söndags stod jag naturligtvis på Sergels torg med en penna i mösskanten.

I senaste Bang hittade jag en nyttig genomgång hur muslimen, i första hand sedan 11/9 2001, framkallats som den stora fienden. Läs och spara. Den är skriven av sociologen Evin Ismail, som ska bli ny ledarskribent på Dagens arena — det ser jag fram mot! I slutet av artikeln skriver hon väldigt välformulerat om varför unga män lockas till den revolutionära islamismen. Bland annat så här:

"Inom sociologin kan dessa män beskrivas tillhöra en social kategori som är utsatt för en så kallad dubbelbindning: förkastade av sitt ursprungssamhälle och utestängda från sina drömmars samhälle på grund av påstådd otillräcklighet."

Och så här: "IS-krigare erbjuds att skenbart ta makten över sin livssituation och försöker på så sätt skriva berättelsen om sig själva, den om en hjältekrigare som dog i strid för en god sak. För vem vill leva och dö som ett problem, som en ”loser”? Det är det alternativet som samhället i många fall har erbjudit dem. IS erbjuder hjältedöden. "

;Jag håller naturligtvis med. En viktig orsak till att de tre unga männen i Paris blev terrorister står att finna i Europas ovilja och fientlighet att se muslimer som européer. Deras våldshandlingar är ett europeiskt problem.

Men i den här typen av förklaringar, som även Buruma presenterar, saknas något. Det finns en allvarlig risk att man berövar dem deras politiska övertygelse. Jag anser att man måste ta dem på allvar. De omfattar, och är besjälade, av ett politiskt projekt: den revolutionära islamismen. De är inte bara offer för ett orättvist system. De är mer än så. De bejakar ett annat system.

I olika förklaringar till dödandet som nu presenteras lurar ett slags ny eurocentrism förklädd i postkolonial språkdräkt. Jag tänker inte på Evin Ismails artikel, men på andra mindre genomarbetade kommentarer. De som verkligen dödas, varje dag, av den revolutionär islamismens män befinner sig ju inte i Europa, men i Syrien, Irak, Nigeria och andra platser. De får inte göras "osörjbara" genom en ovilja att betrakta den revolutionära islamismen som en politisk ideologi med djupa historiska rötter, genomtänkta företrädare och övertygade militanter. Den uppfanns inte av "Kriget mot terrorismen" som en annan skribent i samma nummer av Bang antyder. Fråga algerier, egyptier och iranier. De som dödades under det algeriska inbördeskriget får inte glömmas.

Den revolutionär islamismen har fått uppsving av USA:s krig i Irak och rasdiskrimineringen/islamofobin i Europa. Men den lever av egen kraft. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s