Med Zyklon B som argument

I går nämnde jag slagväxlingen mellan Äsa Linderborg och Stefan Ingvarsson om Sovjetunionen. I dag skriver Linderborg ett angrepp som måste göra varje vaken läsare illa berörd. Hon skriver att det luktar Zyklon B om Stefan Ingvarsson, närmare bestämt: "Det luktar Zyklon B om hans revisionism".

Jag blev så chockad att jag läste genom hela debatten, igen. Hur kan man hamna i sådant ordval? Får man skriva så om en annan människa?

Det började med att Linderborg gjorde stor sak av den rysk propagandalögnen att Vladimir Putin, i motsats till andra europeiska regeringschefer, inte bjudits in till högtidlighållandet av befrielsen av Auschwitz. Ingvarsson påpekade att det inte var sant och hade en del andra synpunkter på Linderborgs artikel om Röda Arméns och Sovjetunionens insatser i andra världskriget. I stort sett tycker jag han hade helt rätt. Men LInderborg blev rasande. Ja, hon tappade besinningen och tillskrev Ingvarsson en rad åsikter han inte gett uttryck för.

Måste man känna entydig tacksamhet för att just Röda armén besegrade den tyska regimen i östra Europa? Det hade naturligtvis varit bättre om brittiska och amerikanska trupper gjort det — men några sådana förutsättningar fanns inte, verkligheten var en annan, den sovjetiska armén var starkare och offervilligare.  Men Sovjetunionen ersatte nazistisk folkmordspolitik med kommunistisk diktatur. Folken fortsatte leva i ett fängelse. Östra Europa befriades inte förrän 1989, när medborgarna själva gjorde uppror — och i motsats till alla andra tidigare uppror äntligen lyckades.

Hitlertyskland orsakade världskriget, ville ha det, strävade efter det. Men det utlöstes genom den tysk-sovjetiska pakten och den följande uppstyckningen. Den sovjetiska terrorn var förfärlig. Den tyska ännu värre.

Det är sådana här, inte särskilt kontroversiella, resonemang som gör Linderborg rasande. Hennes långa artikel den 6/2 är en uppvisning i påståenden utan saklig grund och förfalskningar av Ingvarssons ståndpunkter, som hon buntar samman med fascister och en "ny historieskrivning" som hon säger dominerar helt, överallt, men som jag knappt sett skymten av. Jag drar den gamla slutsatsen att den som skriker högst har mest att dölja.

Men i dag kom alltså hennes påstående att Stefan Ingvarssons ståndpunkt luktar Zyklon B. Kan en kulturchef skriva så om en meningsmotståndare? Vad är det för tonläge? Vad rymmer det för människosyn? Ligger det i linje med Aftonbladets publicistiska och politiska hållning? 

Läs själva: Linderborg 1, Ingvarsson 1, Linderborg 2, Ingvarsson 2, Linderborg 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s