Assia Djebars berättelser är hårda som middagsljuset i det algeriska inlandet. De drivs fram av en obeveklig vilja att slå sig fri från föraktfulla män och slutna kvinnorum. Det är inte svårt att förstå att samma vilja var hennes egen livsnerv.

Men i självbiografin Ingenstans i min fars hus avslöjas en oväntad brist, en viljestyrkans lakun: Hon lärde sig aldrig cykla. När hon första gången vinglade omkring på grannpojkens cykel, och klänningen gled upp över hennes bara flickben, passerades en gräns för pappans tålamod.

Pappan, som var lärare, beundrade det franska och klädde sig som en fransman, trots att han kom från en liten arabisk stad i provinsen. Hans gestalt vandrar ofta genom dotterns romaner, och utgör ett slags skärningspunkt för några av de konflikter hon hela tiden bearbetar: de koloniala och patriarkala, förtryckets och befrielsens. När familjen flyttade till Alger 1953 gav han henne tillstånd att läsa på universitet och röra sig fritt, utan slöja och med kort klänning, på stadens gator och caféer. Han var garanten för att hon aldrig skulle spärras in på samma vis som andra flickor. Hon berättar hur hon blev ung normbrytare i ett politiskt och socialt minfält.

När han helt oväntat förbjöd henne att cykla avslöjades hur även han vandrade över samma minfält, men från ett annat håll. Den "goda mannen", hans mänsklighet, förmörkades för ett ögonblick av skuggorna från "den uråldriga domstol, som utfärdar dekret mot kvinnosläktet". Förbudet ristades in som en tatuering på hennes hud, en livslång påminnelse om både underordningens djupa förankring och frihetens bräckliga villkor. Hennes liv blev ett privilegierat undantag, men hon lärde sig aldrig att cykla. Pappans förbud stod alltid i vägen.

Djebar kunde blivit en av de inspärrade och hon återvände alltid till deras öden. Deras ofrihet var hennes skuggsida. Vad kunde hon — den upplyfta författaren i Paris — göra för att bidra till deras befrielse?

Assia Djebar tillhörde de starkaste rösterna i den postkoloniala generationen författare och intellektuella. Chinua Achebe, Edward Said, Gayatri Spivak, Édouard Glissant. Nu försvinner de, en efter en. De brottades med liknande existentiella erfarenheter och politiska dilemman. De komplicerade de antikoloniala rörelsernas enkla berättelser om kampen, uppdaterade avskyn för Europas fortsatta arrogans och formade yngre generationers tankesätt. Djebar är som en mäktig gammal träport. Om man knackar, så öppnar den sig mot en historia andra försökt dölja.

Kärleken, kriget blev hennes magnifika genombrott. Där tvinnar hon samman den franska erövringen av Frankrike på 1830-talet, motståndet, dödandet, den arabiska kvinnans dubbla utsatthet med minnen från sin egen uppväxt. Det är de algeriska kvinnornas röster hon lyssnar efter. Deras berättelser är landets hemlighållna historia.

Men trots att fyra fantastiska romaner finns på svenska har hon aldrig blivit riktigt närvarande i svenska feministiska och postkoloniala kretsar. Det är obegripligt. Är hon för karg, för besvärlig, för stenig? Kanske. Jag tänker ofta att hennes berättande har benig kropp och hårda kanter man ofta törnar in i.

När jag fick veta att Djebar avlidit, i fredags förra veckan 78 år gammal, valde jag att läsa om den mest motsträviga av de översatta romanerna, Sultanbrudens skugga från 1987. Den påminner om ett kammarspel med en algerisk man och hans två fruar: Isma och Hajila. De två kvinnorna är varandras motpoler. Isma har lämnat mannen och lever ett emanciperat liv i Frankrike. Hajila tillhör de inspärrade som längtar ut.

Jag hittar mina gamla anteckningar från första gången jag läste den för tio år sedan: "Språket bränns. Ingen skugga. Ingen flyktmöjlighet. Minimalistiskt som murarna runt ett arabiska hus i staden." Hennes intensitet kan ge mig huvudvärk. Man läser ställd mot väggen.

Är det genom de snabba pendelrörelserna mellan tydligt utmejslade poler hon lyckas framkalla känslan av obönhörlighet? Manligt – kvinnligt, privata rum – offentliga platser, beslöjad – naken, inlåst – befriad. Trösklarna är smala som gränsen mellan sol och skugga i Alger. De svala mellanrummen för mänsklig kompromiss är få. Minsta felsteg kan ruinera en kvinnas liv.

Isma är Assia Djebars alter ego. Med en blandning av skräck och saknad minns hon skratten, suckarna och sarkasmerna från den kvinnogemenskap förtrycket framkallat. I sin självbiografi skriver Djebar hur hon "sitter tyst på denna gård som sorlar av röster från kvinnor i alla åldrar, som bara kan gå ut om de är beslöjade uppifrån och ner." Hon oroas av deras markeringar att hon inte längre hör till, att hon blivit en främling, och ställer sig frågan: "En form av uteslutning — eller nåd?"

Hemlösheten och främlingskapet är den postkoloniala kritikens urtillstånd. Det är i den allt börjar, pågår och slutar. Där finns aldrig plats för entydig lojalitet — för med vem kan man längre vara lojal? Det är därför inte så underligt att Assia Djebar är en pseudonym. Hennes egentliga namn var Fatma-Zohra Imalayène. Hade hon med det namnet blivit invald i Franska akademin?

I Paris utdefinierades hon som arab och i Alger som kvinna. Bland kvinnorna som "europeiserad" och i den nationella rörelsen som illojal eftersom hon valt att skriva på fiendens språk: franska. I självbiografin finns ett betydelseladdat avsnitt om hur hon som ung förväntades tala franska i Alger. Hon var ju obeslöjad och "frigjord". Det var som ett misstänkliggörande, att hon inte längre tillhörde det arabiska och politiska vi:et. Hon följde den postkoloniala generationens försök att balansera på trösklarna.

I Sultanbrudens skugga bearbetar hon befrielsens problematik. Hur gör man om man tillhör det privilegierade ovanförskapet, men samtidigt vill befria de inspärrade? Frågan är fortfarande brännande aktuell. Den ställs varje dag. Men har hon verkligen ett bra svar?

I romanen ger hon den starka kvinnan berättandets makt, medan den nedtryckta Hajila står utan egen röst, i en irriterande upprepning av den koloniala manualen, men nu i ett samtida kvinnligt sammanhang. Den goda viljans solidaritet och en oavsiktlig maktutövning smälter samman.

Det är pappan igen, tänker jag. Han som med mannens oinskränkta makt gav Assia Djebar frihetens nycklar. Nu smyger Isma på samma vis in nyckeln till Hajila så att hon kan rymma från hemmet — utan slöja. Den europeiserade kvinnan både beskriver och befriar återigen den orientaliska.

Eller är Assia Djebars roman listigare än jag först tror? Den är kanske i själva verket ett försök att avslöja berättarens svar på befrielsens problematik som otillräckligt. Kan hon verkligen ha glömt cykelförbudets inneb&
ouml;rd: att den som har frihet att befria alltid lägger villkor för den andres frihet?

Per Wirtén