I senaste Bang skrev Evin Ismail en nyttig artikel om hur "muslimen" framkallats som fiende. Jag har citerat den både här och i Expressen. Nu är hon tillbaka med en fenomenal artikel i nya Arena: "Varför ville du dö, Samir?".

Samir är jämngammal med henne, uppväxt i en fattig förort inte långt från den där hon var barn. Evingav sig i väg till universitetet. Samir försvann till IS i Syrien där han avled. Men innan han åkte dit hade Evin gjort en lång intervju med honom för ett forskningsprojekt. Nu efter hans död återvänder hon till hans röst på hennes diktafon. Det är en infernalisk text. Evins föräldrar är kurd respektive shiamuslim.Hade hon levt kvar i Irak kunde hon därför ha varitSamirs offer. Det var sådana som henne de revolutionära islamisterna dödar, lemlästar och fördriver.

Samir trycktes verkligen ner av svensk rasism och arrogans. Han var född i Sverige, men  när han kom till skolan placerades han i en klass bland nyanlända som inte kunde ett ord svenska. Han lärde sig avsky Sverige.

"Livet tedde sig som en ständig kamp för Samir, en kamp om att inte bli sedd utifrån andras föreställningar och om att till slut underkasta sig dem. Hans liv påminner om livet som anonym fiende. [ … ] Jag undrar om det var i Syrien med IS och de andra svenskarna som han fann en första gemenskap. Var det där han fick en acceptans, var de alla enade i sitt utanförskap?"

Och längre fram i texten: "Våldtäkter, halshuggningar, människohandel och massavrättningar. Konflikten är inristad i min kropp, och hans röst, hans existens hotar min. Det är svårt att lyssna till rösten, konflikten kommer alldeles för nära inpå min existens. Jag kvävs av hans röst."

"Min uppgift är att beskriva och mänskliggöra den som vill förgöra mig. Om mina föräldrar inte hade flytt från Saddam Husseins Irak, hade jag kanske varit ett av hans offer."

Ja, ni förstår. Det är en fantastisk text alla borde läsa. Här är en länk till den. Den ökar förmågan att förstå och ger verktyg att tänka vidare hur de revolutionära bäst bekämpas. I synnerhet som mördaren i Köpenhamn i vissa avseenden verkar påminna om Samir. En ung man med problem som känner att alla dörrar stängs framför honom, och inspirerad och upptänd av de revolutionära islamisterna drar ut på stan för att döda.

Jag är helt enig med Evin Ismail om att det här är den stora frågan. Och för mig är det en klassisk solidaritetsfråga: hur stöttar man alla de demokrater och vanliga människor i Mellanöstern, Nordafrika, Nigeria, Mali och andra platser som nu hotas av den här totalitära ideologin?