Mary J Bliges "The London Sessions" måste vara vinterns mest oväntade återkomst. Det senaste med stil kom för tolv år sedan. Och så gör hon plötsligt sin bästa nånsin. Jag tänkte det inte ens var idé att kolla den nya på Spotify, men så hörda jag av en slump första låten, "Therapy" , och det sade bara pang. Texten på den rotiga låten är ju så typisk för Blige som bäst: kaxig, rolig och alltid personlig (eller privat: jag tror alltid att varenda ord hon sjunger handlar om henne själv). Och sen fortsätter det bara. Inte en enda dålig låt. Det har väl aldrig hänt. Skivorna från hennes storhetstid på 1990-talet plågades alltid av en knippe sega saker i mitten eller på slutet. Men nu: wow, som en laddad raket. Och jag älskar porträttfotot på omslaget, med hårt blonderat hår. Jag uppfattar bilden som en fin hommage till Etta James, som avled för två år sedan. Mary J Blige är arvtagaren till både Etta James och Aretha Franklin. Det är deras tradition hon för vidare. Glöm Beyoncé. Älska Blige.