Fint att Emmylou Harris fick Polarpriset. Hennes röst är en integrerad del av mitt vuxna liv. Joni Mitchell och Emmylou Harris. De sjunger inneslutna i det vita USA:s centrala nervsystem. Harris är ju ingen bra låtskrivare, tvärtom. Hennes styrka är att göra andras sånger till sina egna — och även mina — på samma vis som Nina Simone, Juliet Greco och många andra.

Min historia med Emmylou Harris började väl, i likhet med många andra, med "Wrecking Ball" 1995. Den trasiga rösten. Den svåra bluesen. Det djupa mörkret. Den sammanföll med att vi bodde en första vända i North Carolina. Jag gick till cd-butiken, då fanns fortfarande sådana, och köpte mer, mer, mer. Där hittade jag hennes bluegrassskiva "At the Ryman" som sedan blev en ständig favorit. Det var en typ av musik jag aldrig gillat. Men hennes röst fick mig att långsamt upptäcka amerikansk vit folkmusik. Hon blev porten till en ny värld: Iris DeMent, Gillian Welch och allt annat.

När jag skriver det här lyssnar jag på "Cowgirl's Prayer" från 1994. Där finns bland annat den underliga "Jerusalem Tomorrow". Jag har alltid velat fråga henne om hennes religiositet, som alltid är närvarande i allt sorgkantat. Är hon troende eller är det i stället så att hon använder religiositeten som språklig berättarram för de stora livsfrågorna? 

Och nu kommer mäktiga sången "Prayer in Open D" på cd:n som snurrar. Håret rser sig på armar och ben:  "There is a river of darkness in my blood, and in every vein I feel the flood." Och efter den lättnaden och det stilla New Orleans-svänget i "Crescent City".

Varje gång jag lyssnar till hennes sånger drabbas jag av svår längtan tillbaka till USA, och i synnerhet till Södern — värmen, ljuden, människorna, dialekten, småstäderna, den förfärliga historien.