I går såg jag ryska filmen Leviatan. Den var mäktig, dyster och dov. Jag har sett flera av Andrej Zvyagintsevs tidigare filmer, men den här tycker jag har en helt annan udd än de tidigare. Den skildrar med infernalisk långsamhet ett rättsövergrepp i en liten stad långt från Moskva, kanske i närheten av Murmansk. En rutten borgmästare utplånar en familj. Det känns som ett snapshot i mardrömsstil från dagens Ryssland. Bakom borgmästarens skrivbord hänger ett porträtt på Putin.

Leviathan var Thomas Hobbes beteckning på den absoluta staten där undersåtarna böjer sig eller sopas undan. Där skriver Hobbes att "ingenting som den suveräna representationen kan göra en undersåte, av vilken anledning det vara månde, kan kallas orätt eller oförrätt i egentlig mening, eftersom varje undersåte benyndigat varje handling som suveränen utför." Borgmästaren i filmen kan göra vad han vill. Han är folkvald, han har Gud med sig och stadens gangsters på sin sida.

I sista scenen viskar borgmästaren till sin son, under mässan: "Glöm aldrig att Gud ser allt". Är det allt undersåtarna kan trösta sig med? Att det åtminstone är någon som ser och minns övergreppen.