Karolina Ramqvists nya roman Den vita staden — Storstockholm i snö och is — kommer få stor uppmärksamhet. Kan inte tönka mig nåt annat. En bör väl vara försiktig med att skriva om tidigare arbetskamraters böcker. Senast vi sägs. för ett par veckor sedan, blev jag f ö biten av en hund. Bitmärkena är fortfarande kvar på benet. Men jag kan inte låta bli.

Jag gillar att hon är tillbaka i gangstermiljön från Flickvännen, men också att hon återvänder till den mer kallhamrade stilen. Hon håller på att bli en fantastisk stilist, med förmåga att göra händelselöshet laddad av mörk energi. Texten är som krispiga iskristaller. Om Flickvännen cirklade kring borgerligt hemmafruliv (men nedsänkt i gansterpengar) så är Den vita staden en roman om att vara nybliven mamma med bröstmjölk och bebisbajs. Berättelsen är en fin blandning av amning och vapen.

Romanen rör sig mot ett slags obeveklig apokalyps. Men jag uppfattar det inte som undergång, utan revolution: inga fler illusioner,frigörelse från mansfängelset, revolution. Fängelset brinner ner till grunden. Friheten och oberoendet ligger inom räckhåll.