Polariseringens tidevarv

Det har länge setts som en naturlag att alla partier skulle tränga sig samman i mitten med utsuddade skillnader. Kan man verkligen säga att den fortfarande gäller? I stället verkar politiken vara på väg i motsatt riktning: en där alla blir så oeniga att de inte kan enas om någonting.

Förändringen understryks Sverigedemokraternas stora genombrott och den borgerliga krishanteringen efter höstens valnederlag. Men den egentliga orsaken är nog att djupare och mer oåterkalleliga värderingsförändringar nu, efter lång mognad, bryter fram.

Nyligen presenterade Demoskop (DN Debatt 15/3) en undersökning som visade att väljarna avlägsnar sig från varandra. Det som driver isär dem är värderingar. Vänsterväljare har till exempel blivit mycket mer "förändringsbenägna" och i Demoskops världsbild uppfattas de som extrema. Det är glädjande.

Det som präglar vår tid är med andra ord starka värderingar och stor oenighet. Men de verkar inte längre följa gamla spår. I decennier har samhällsforskare förutspått att industrisamhällets ideologier borde fragmenteras, omvandlas och kanske ersättas av nya när arbetsvillkor och livsmönster läggs om. Är de politiska partierna till sist nu framme vid den omslagspunkten?

Med unga partiledare har Centern anammat den nya libertarianska livsstilspolitiken och Kd kommer modernisera en i vissa avseenden extrem socialkonservatism. Kan man då längre tala om ett borgerligt block? Och hur ska de egentligen förhålla sig till SD:s nyrenovering av gammal nationalism — en klassisk borgerlig domän?

På vänstersidan har Mp länge ställt till ideologisk oreda. Och nu växer Fi med frihetliga synsätt som ett slags motpart till Annie Lööfs libertarianism.

Farhågorna att Sverige var på väg mot ett tvåpartisystem kan nog läggas åt sidan. I stället blir partierna fler och mindre. Och i jakten på skarpare profil blir förhållandet till det attraktiva mittfältet mer ambivalent. Den avgörande frågan kan i stället bli den motsatta: finns det en politisk mitt som kan hålla samman den divergerande kraften?

EU-forskare har länge noterat hur makt över tunga ekonomisk-politiska frågor samlats i Bryssel, men att de avgörs utan egentlig idédebatt. Medan det i medlemsländerna, som konsekvens av samma utveckling, skapas utrymme för polariserande värderingsstrider.

Men fragmenteringen av det partipolitiska landskapet följer också, på ett intressant vis, logiken i samtidens dominerande "överideologier": konsumism och individualism. När alla strävar efter att avskilja sig från massan, vara annorlunda och individuellt särpräglade, vill allt färre identifiera sig med breda mittenpartier. Jakten på trovärdighet kommer då ersättas av längtan efter särprägel.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s