Migrationspredikan

Ska man predika bör man väl inleda med ett Bibelord. Men jag kommer i stället avsluta med ett. Och i stället börja med några ord av den brittiska utvecklingsekonomen Paul Collier som i en bok om invandringen till Europa och hur den förändrar kontinenten skriver så här: "Varje individuell exodus är en triumf för den mänskliga viljans, modets och uppfinningsrikedomens förmåga att överlista de byråkratiska barriärer som lagts på plats av de rika och rädda".

De rika och rädda. Det är vi.

Det finns få människor jag har stor beundran för som de som beslutar sig för att utvandra, att bli migranter, att byta liv, hemland, språk, ja allt. En del av tvång. Men de flesta därför att de vill förverkliga sina livsdrömmar — sina ambitioner och förhoppningar om bättre liv.

Men om jag fick hålla en predikan skulle jag tala om de som aldrig kom fram. De som fångades av de murar och hinder som de rika och rädda byggt omkring sig.

Regelbundet påminns vi om hur Europas gränspolitik skördar nya offer. Båtar som sjunker, männsikor som drunknar. Andra som kvävs i stålcontainrar i någon hamn eller på någon långtradare.

Sedan Berlinmurens fall räknar man med att 20 000 människor dött på det viset. De flesta har drunknat i Medelhavet på väg till Italien eller Spanien, eller i Atlanten på väg till Kanarieöarna. För några år sedan räknade man med att tre personer avled varje dygn. Men den siffran har sedan dess stigit brant. 2014 blev förmodligen det dödligaste i Europas historia. Under de första nio månaderna räknade Amnesty med 2500 döda — det är åtta eller nio människor varje dygn.

Antalet döda börjar närma sig den kategori man har börjat kalla "brott mot mänskligheten". Sånt som brukar kunna leda till åtal i Internationella Brottsmålsdomstolen.

Varje människa som dör längs EU:s gränser ställer en tyst och outtalad, men fullt hörbar fråga: Kan ni förklara varför jag skulle drunkna vid er gräns, varför mitt liv skulle ta slut här?

Vi skyller på människosmugglarna. Det är enkelt och bekvämt. Men vi ställer sällan följdfrågan varför de finns. Varför det för varje flykting och migrant är helt nödvändigt att anlita människosmugglare för att kunna komma till Europa och där kanske söka politisk asyl. Varför finns det inga andra vägar öppna?

Den obehagliga sanningen är ju att det ändå är gränspolitikens krock med vanliga människors drömmar, strävsamhet eller kanske skräck som är orsak till döden i Medelhavet. Deras döda kroppar är vårt ansvar. Det är inga iskalla EU-byråkater som orsaker dem. Vi kan inte skylla på dom heller. Det är folkliga demokratiska opinioner i EU. Det är folkvalda politiker i medlemsländerna. Döden i Medelhavet är vårt ansvar. Det är vi som är de rika och rädda.

Många européer, ja förmodligen de flesta, betraktar kropparna som flyter i land längs kusterna och på olika öar som ett nödvändigt pris för fortsatt välfärd. Under några dagar blir vi upprörda över nyhetsbilder från en ny förlisning i Medelhavet, kanske utanför Lampedusa, men sedan återgår vi till vår vanliga förnöjsamhet. Vi accepterar tyst och motvilligt gränspolitiken för att vi tror att den skyddar oss. Hur kan vi stå ut med ett sådant försvar? Hur kan VI leva med det? Det är outhärdligt.

Förenklar jag situationen? Javisst. Men att förenkla kan ibland vara nödvändigt för att kunna få syn på ett problems innersta kärna.

Migranternas döda kroppar har växt till ett av samtidens största moraliska, politiska och även filosofiska dilemman. Vad sja vi göra? Vad kan vi göra? Jag tror de flesta av oss famlar efter något slags utväg.

Det finns de som drömmer om att stoppa invandringen och fälla en järnridå runt Sverige och Europa. Det är en fantasi. Den kan inte förverkligas utan massivt våld eller långtgående frihetsinskränkningar som även drabbar de som lever innanför murarna — oss alla.

Migrationen är nu ett bestående fenomen som länder och människor helt enkelt måste lära sig leva med. Vi kan som enskilda och länder tycka olika saker om den – ogilla den eller uppskatta den. Men migrationen är. Politiken står i viss mån maktlös inför människors beslut att ta stora risker för att migrera till större frihet och bättre välstånd.

Vid några tillfällen under 00-talet mötte jag Amir Heidari, länge en av Sveriges mest kända människosmugglare. Från början politisk flykting från Iran drevs han av en övertygelse. Han såg sin verksamhet som en livlina för männsikor som var tvungna att fly. Många svenska iranier, kurder eller andra anlitade hans tjänster för att fly. För dom blev han räddningen. Han hade som princip att tala öppet om sin verksamhet, bl a hur det gick till att passera gränskontroller eller få in folk på flighter utan äkta pass. och papper.

Vid ett tillfälle, 2004 då han satt på Norrtäljeanstalten, sade han så här, apropå att migrationen inte går att stoppa: "Det är som när vattnet söker sig nya vägar runt hinder i naturen. Om man täpper till en väg så söker sig människor till nya. Det är bara dumheter att tro att strömmen kan stoppas. Det enda som händer är att de som bygger murarna stänger in sig själva. Migranter kommer alltid hitta öppningar. De ger sig av för att de inte ser andra alternativ."

I dag fördöms smugglare som Amir Heidari urskiljningslöst. Men hur kommer domen falla när historien skrivs? Det har skapat ett slags osynliga geografi, med rutter, hållplatser, väntpunkter och farliga passager. Det är en farlig geografi. Människor går under. De utnyttjas i tvångsarbete. De spärras in. De tar sina egna liv i förtvivlan — en del i flyktingförvar i Europa.

Man kan beskriva deras liv som fullständigt nakna. De är inte bara rättslösa. Under sina långa resor förlorar de till och med rätten att ha rättigheter. För en del, ganska många, fortsätter denna rättslöshet även efter att de lyckats passera gränskontrollerna, eftersom de tvingas leva som papperslösa. Även här i Jönköping arbetar dessa osynliggjorda människor. De bidrar till vår välfärd — men är dömda till evig uteslutning.

Vårt gemensamma uppdrag bör därför vara att försöka skapa rimliga villkor och förhållanden, att ordna och reglera migrationen med de svagaste och mest utsatta människornas villkor som utgångspunkt.

Det är inte bara längs EU:s gränser i Medelhavet som migranter dör. Samma tragedier utspelas i vattnen mellan Indonesien och Australien, i de stora torra ökenliknande landmassorna längs den amerikansk-mexikanska gr&auml
;nsen, i den bengaliska viken, i vattnen runt Jemen, i Sahara,

Migranten har blivit en vanlig gestalt i samtidskulturen, som ett slags markör för det tidiga 2000-talet. Och migrationen har blivit en av de riktigt stora globalpolitiska frågorna. Den förändrar städer och länder över hela världen. Den binder samman kontinenter på ett sätt som aldrig tidigare skett. Visst skapades det starka band mellan svenska invandrare i USA och det gamla hemlandet. Men i dag är banden genom digital kommunikation, billiga flygbiljetter, enkla penningtransaktioner och en gemensam populärkultur så oerhört mycket tätare, starkare och mer omedelbara.

Varje år skickar migranterna hem ofattbara 410 miljarder dollar till fattigare länder. Det är fyra gånger mer än det totala biståndet och lika mycket som olika direktinvesteringar från företag.

Man har börjat kalla de här relationerna över kontinenter och stora avstånd för transnationella livsmönster. De är exempel på ett slags globalisering nerifrån.

Migrationen omges av en massa föreställningar som inte alltid stämmer med verkliga förhållanden. Det finns alltid anledning att påminna om lite grundläggande kunskap.

• Bilden av hela kontinenter på drift stämmer inte. Det är faktiskt bara 215 miljoner människor som migrerat. Det är tre procent av jordens befolkning. Forskarnas fråga är inte varför så många men varför så få. Och det är bara en mindre del som flyttat från fattiga till rika länder: 70 miljoner. Just nu är flyktingssituationen ovanligt svår. Fler flyr än någpnsin, tror jag. Men de är ändå bara 7-8 procent av det totala antalet migranter.

• Alla vill inte till Europa. Migrationsströmmarna är mer diversifierade. Magneterna: Eueropa, Nordamerika, oljestaterna, sydostasien som Malaysia. Med stigande välstånd i Syd kommer de säkert bli mer finfördelade. gamla utvandrarländer som Mexiko, Kina, Sydkorea, Brasilien kommer bli nya invandrarmagneter.

• Det är inte de fattigaste som utvandrar. Afrika är faktiskt den kontinent som är minst påverkad av utvandring. De fattigaste saknar resurserna. Det är när ett land befinner sig i ett välståndssprång människor lämnar det. Den ökande migrationen kan därför förklaras av framgångsrik fattigdomsbekämpning. Det UNDP kallar The Rising South.

• Nu börjar det komma empirisk forskning av hur invandringen påverkat livet i EU. Det är uppmuntrande. Vi kan börja säga att vi vet att lönenivåerna inte sjunkit pga invandringen. Det finns forskningsrapporter, med hög status, som t o m visar att invandringen pressat upp lönerna och minskat ojämlikheten.

• Det verkar inte heller finnas samband mellan stigande arbetslöshet och invandring. Arbetslösheten orsakas av andra saker.

• 2013 kom en stor udersökning från OECD som dessutom visade att invandringen inte var en kostnad för statsbudgeten i medlemsländerna. Tvärtom. Jean Christoph Dumont som var ansvarig för rapporten sade så här i New York Times: "Invandrade bidrar mer med skatter och andra samhällsinsatser än de kostar i individuella bidrag Den allmänna uppfattningen är att de tar mer än de bidrar med, men det är inte sant."

Sverige är speciellt eftersom en så stor andel, ja nästan all invandring, är flyktingrelaterad. Men i OECD:s undersökning klarar sig Sverige ändå bra. Vi träffar genomsnittet.

Man ska vara försiktig. Men med säkerhet kan vi dra slutsatsen att de invandringsfientliga uppfattningarna om en pågående katastrof inte stämmer. Migrationen har inte lämnat några blödande sår i Europas ekonomier.

Sedan kan vi uppleva invandringens konsekvenser — det mångkulturella vardagslivet på olika sätt. Det är subjektiva upplevelser av antingen rädsla, obehag och fientlighet eller glädje, trygghet och nyfikenhet.

Jag anser att invandringen utan minsta tvivel gjort livet i Sverige och Europa bättre, rikare och mer komplext — och det gillar jag. Komplikationer berikar oss som människor. Det ställer nya frågor, tvingar oss att upptäcka andra aspekter och att brottas med annorlunda svar på existentiella gåtor.

Man varför då denna skräck, denna känsla av migrationspanik som griper omkring sig över hela Europa. Det gäller inte bara invandringen in till Europa, utan även den fria rörligheten i den union där vi är medborgare.

Det är uppenbart att migrationen utmanar de politiska systemen som baseras på nationalstatstanken — alltså att varje land ska utmärkas av en homogen kultur och etnisk sammansättning enligt principen ett land, ett folk. Hur ska man se på medborgarskap? Identitet? Tillhörighet? Välfärdssystemen? Rättigheter och skyldigheter?

Men orsaken till att européer betraktar gränserna som ett slags trygghetsgarantier tror jag går djupare än så. De berör kanske till och med våra innersta uppfattningar om vad en människa är för slags varelse.

Daniel Defoe skrev Robinson Crusoe 1719. Alla känner till den, men rätt få har läst den. De flesta uppfattar den som en ungdomsbok. Men i själva verket är den något helt annat. Inte bara en av de första romanerna, men också en av de bästa. Det är också en filofosk betraktelse i upplysningens anda om den enskilda människan och samhället. Ja, jag uppfattar den som en sekulär skapelseberättelse om det moderna livet. I ensamheten på den öde ön framkallar Defoe den moderna människan som en autonom individ — något helt revolutionerande och nytt.

Hans första morgon på ön är hela mänsklighetens första.

Men vad är det han sedan gör på ön? Dag efter dag.

Så här skrev jag i min bok "The Crazy Swede" för många år sedan:

"Under alla sina 28 år, två månader och 19 dagar på ön bygger han murar. Han börjar med att placera alla de saker han bärgat från det sjunkande fartyget i en ring runt sig som när amerikaner i gamla westernfilmer ställer prärievagnarna som skydd mot indianer. Så fort han hittade en lämplig boplats bygger han en två meter hög pallisad.

Sedan fortsätter befästningsarbetet vecka efter vecka, år efter år. Han bygger in sig i en labyrint av dubbla befästningsvallar, noga kamouflerade och med sinnrika säkerhetssystem. Regelbundet undrar han hur de kan förbättras. Förbisedda detaljer måste åtgärdas. Försvagade avsnitt repareras.

Efter bara några dagar på ön har han visserligen förstått att den är obebodd pch att det inte finns några farliga djur som kan hota honom, men arbetet på murarna fortsätter ändå. Det var 'vad min fruktan drev mig till', konstaterade han.

Ensam och övergiven skapar Robinson Crusoe sig själv som en minutiöst befäst individ."

Och där finns naturligtvis också ön som sådan. Avgränsad mot omvärlden. Varje människa som en ö. Varje land som en ö. Omgivna av milsvida vallgravar av havsvatten.

Befästningarna och murarna mark
erade helt enkelt livsnödvändiga gränser mot omvärlden. I romanen befäster Robinson sig själv, sitt eget jag, med tydliga avgänsningar. Hans hus och hem förvandlas till en borg. Hans markegendomar på ön befäster han med staket.

Allt detta trots att han är ensam. Det finns inga hot.

Men gränserna och murarna verkar bli förutsättningar för att den moderna människan ska kunna uppfatta sig som självständig individ och för att samhället ska kunna uppfatta sig självt som en gemenskap.

Det händer mycket på ön. En dag dyker som alla vet Fredag upp. Han har mörkare hudfärg. Han blir Robinsons slav. Han gör det frivilligt. Ja, han ber om att få bli Robinsons slav. Här introduceras en ny gräns: den mellan vita och svarta eller bruna kroppar.

Robinson Crusoes vita kropp är så magiskt överlägsen att Fredags underordning är naturlig och ofrånkomlig. Robinson behöver aldrig erövra sin tjänare och slav. Maktordningen mellan dem verkar naturgiven. Kanske inpräntad av gud. Förutbestämd.

Den moderna rasfilosofin började långsamt hamras fram ungefär samtidigt som Daniel Defoe skrev Robinson Crusoe. Den är helt grundläggande för det upplysta Europa, för moderniteten, för de samhällen vi fortfarande lever i. Men det är en helt ny uppfattning om människan och världen.

Robinson räddas så småningom på ön. Några sjömän lämnas kvar. I del två återvänder han. Då har ön utvecklats till en modern västindisk koloni med vita kolonialherrar och svarta slavar. Sedan fortsätter han på en lång resa som är ett slags kolonial besiktning: vad bör erövras?

Världen vidgas i berättelsen. Men centrum är fortfarande urtillståndet: den ensamma vita mannen på en ö skyddad av murar och gränser.

Och där är vi kvar.

Shahram Khosravi är en bekant och vän som är socialantropolog vid Stockholms universitet. Hans resa, eller flykt, från Iran till Sverige var både lång och dramatisk. han hade aldrig blivit svensk medborgare utan hjälp från flyktingssmugglare. När han väl lyckats komma hit och få uppehållstillstånd blev han dessutom skottskadad av Sveriges värsta terrorist: Lasermannen. Shahram har under flera år skrivit och forskat om just migration och rättslöshet. I en artikel för något år sedan skrev han så här: "Gränser inskränker inte rörlighet. De inskränker rättigheter. Problemet är inte migranterna, men gränserna. Gränserna diskriminerar. Gränserna dödar. Gränserna reproducerar sociala ojämlikheter och globala orättvisor. Den egentliga illussionen är tron att vi kan behålla vår nuvarande gränsdragning och samtidigt respektera mänskliga och medborgerliga rättigheter".

Jag delar i vissa avseenden hans tillspetsade kritik. Varje gräns måste kunna motiveras innan vi accepterar, eller förkastar den. Inga gränser – i synnerhet inte de i geografin – är natiurliga eller nödvändiga.

Han pekar ut riktningen för en politik som strävar efter människans befrielse — en där allas mänskliga rättigheter är viktigare än de  avgränsade medborgerliga rättigheterna. Men den som tror att en värld med öppna gränser är möjlig under vår livstid har fångats av verklighetsflyktens skönhet. Vi är fortfarande fångar i Robinson Crusoes värld.

Vad kan vi göra för att Medelhavet ska upphöra vara ett dödens hav — en dödlig gränszon?

Jag har inget omedelbart svar på den frågan. Även om jag har en del förslag, men som jag får prata om någon annan gång. Jag har mest en känsla av vanmakt och förtvivlan.

Men vi måste arbeta för att gränshinder successivt monteras ner. Och vi måste lära oss leva i städer som präglas av migration, mångkultur och kosmopolitik. Alternativet är alltför förfärligt. Rasismens tankesystem, människosyn och världsuppfattning kan inte fortsätta hålla oss i sitt grepp. I en sammanbunden värld är alla i minoritet. Det är hög tid att vi lämnar Robinsons ö.

Jag ska avsluta med en annan välbekant berättelse som finns i Johannesevangeliets sjätte kapitel, från vers 18, som jag tycker passar när man har talat om de migranter som helt i onödan drunknar i Medelhavet.

"Det blåste hårt och vågorna gick höga. När de hade rott en halvmil fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev rädda, men han sade till dem: 'Det är ju jag, var inte rädda'. Då ville de ta med honom i båten, och med ens var den framme vid stranden dit de var på väg."

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s