Gläntas tre biffiga nummer om migration är nog den största bragd någon kulturtidskrift lyckats med under mina år som skribent. 400 sidor med artiklar, samtal och infall. Första numret fick väldigt mycket uppmärksamhet, men då var jag inte så impad. Men det andra hoppade upp ett snäpp och det tredje som jag precis läst (nr3-4 2014) är enastående.

Jag fastnade bl.a. för den långa intervjun med journalisten Fabrizio Gatti som skrivit Bilal — på slavrutten till Europa. Han framträder som pragmatisk. Att kräva helt öppna gränser är totalt kontraproduktivt, påpekar han. Det är i stället viktigare att argumentera för små men avgörande och viktigare förbättringar av gränspolitiken, för att öka migranters rättigheter och motverka alla dödsfall. Han nämner också den katastrofala bristen på en stark gemensam EU-politik. EU har inga verktyg, inga pengar, inga resurser. Att makten fortfarande ligger kvar i nationalstaterna gör läget så oerhört rörigt. Jag tror han har helt rätt att migrationspolitiken kan sänka hela Europaprojektet: "Lagen har utformats för att skydda den europeiska nationalismen, och det är därför Europa kommer falla, det europeiska projektet kommer att falla om vi inte sätter stopp för detta mycket snart."

Gatti nämner också ett gammalt EU-direktiv — 2001/55/EC — som anger att "om Europa står inför stora flyktingtillströmningar så ska unionens gränser öppnas och visum beviljas." Det måste kollas upp, och användas!

Förra veckan var jag i Immanuelskyrkan i Jönköping och talade — iform av ett slags "predikan" — om migranter, de som dör och de som kommer fram. Jag inledde med den brittiska utvecklingsekonomen Paul Colliers ord. "Varje individuell exodus är en triumf för den mänskliga viljans, modets och uppfinningsrikedomens förmåga att överlista de byråkratiska barriärer som lagts på plats av de rika och rädda." Läsvad jag sade här.

I går såg jag "Timbuktu", en stad längs rutten Gatti följde, men i filmen ockuperad av revolutionära islamister. Den är enkel men enormt vackert filmad. Där finns scener som är helt oförglömliga. Som när de unga männen spelar fotboll i sanden. Men eftersom revolutionärerna förbjudit fotboll så spelar de utan boll, som en skön balett. När de oanständiga kommer med motorcykel och gevär börjar alla "spelare" genast att stretcha. Det finns många sådana scener. Vackert men sorgligt.