I går kväll såg jag tevedokumentären om Stig Larsson, 60 år. Jag blir så lessen av att en så begåvad person på så dumt sätt demolerar sin egen begåvning. Jag minns fortfarande exakt var jag befann mig när jag första gången läste Autisterna. Då var det som att äntligen läsa en svensk roman som stod i samklang med min samtid. Jag tänkte alltid hans romaner som litterära motsvarigheter till The Cures musik (alltså deras tidiga, typ "Seventeen seconds", ja. ni vet hur det lät). Bäst gillade jag Introduktion. Någon gång ska jag läsa om den, men jag vågar inte, tänk om den faller platt.

Vi skrev en kort tid på samma kultursida, Stockholms Tidningen. Stig om film. Jag om musik. Första gången vi träffades var på kulturredaktionens mingel. Han glänste. Han kunde prata om vad som helst så att alla lyssnade,som  förhäxade. Jag kände mig smärtsamt bortkommen och visste inte vad jag skulle säga eller göra. Han var alltid rätt. Jag var alltid fel.

Jag intervjuade honom vid ett par tillfällen i hans lilla lägenhet på Kungsholmen. En gång för Schlager. Lars Torndahl fotade honom i ett bubbelfyllt badkar. Det var nåt demoniskt över honom. Och han var exceptionellt självmedveten. Han var en manipulatör. Det gick inte att värja sig.Horace Engdahl har helt rätt när han i dokumentären sade att Stig uppfyllde alla kriterier för det unga manliga geniet. 

Sedan gick det åt helvete. Varför? Det var ju inte bara amfetaminet. Det var nåt annat också — men vad kunde dokumentären inte besvara. Vem kan göra det?

Jag är ungefär lika gammal som Stig, några år yngre. För trettio år sedan beundrade jag honom, med nåt slags skräckblandad häpenhet. Nu är han en lallande farbror. Hans texter, som då och då dyker upp på kultursidorna saknar all glans. Han vet det. När han satt framför datorn i filmen och försökte skriva gjorde det ont, det skar som akut karies genom hela mitt huvud.

Well, well. I veckan har jag haft lite ledigt. Men läste en viktig artikel av Carl Josefsson i Svensk Juristtidning om domstolarna och demokratin. Den ledde till en ledare i Dagens arena som publicerades i dag. Skärningspunkten mellan juridik och demokrati intresserar mig, men jag vet alldeles för lite. Jag har samma ingång i frågan som Carl J, nämligen Jürgen Habermas. Carl var med och tog initiativ till Arena. Nu är han hovrättsråd.