I senaste Electronic Beats finns en intressant artikel om klubb- och konstscenen i Tel Aviv. I varje nummer besöker tidskriften en stad i 72 timmar. Den här gången alltså Tel Aviv. Den röda tråden är BDS-rörelsen, den kulturella och akademiska bojkotten av vissa israeliska sammanhang (men inte alla). Den verkar betyda mycket mer än jag trott. Både artistbokare på klubbarna och kuratorer i konstvärlden berättar om effekterna, och hur de tvingas förhålla sig till dem. Många dj:s och konstnärer har helt enkelt, av olika orsaker, börjat undvika Israel. (En lustig detalj är  att Ha'aretz chefredaktör inledningsvis säger att bojkottrörelsen inte betyder ett dugg i landets kulturliv. Praktikerna ger sedan en annan version).

Men de 72 timmarna utvecklar också i en annan, för journalisterna lite oväntad, riktning. De har bestämt att bara träffa en palestinier, som dessutom verkar vara känd hbtq-aktivist, Muhammed Jabali. Han blir skitarg, kort sagt. Och påpekar att de använder honom som alibi för att förmedla bilden av det "coola , kosmopolitiska och liberala" Tel Aviv. Med sin berättelse får han dessutom de intervjuade klubbarrangörerna att framstå som både arroganta och rent obehagliga i sina atttyder till konflikten och krigen i Gaza. Han har rätt, utan hans röst skulle hela texten blivit ett snyggt inpackat bidrag till den israeliska PR-offensiven att utmåla Tel Aviv på just detta sätt, som "Cool Israel" — precis den PR-bild bojkottrörelsen föresatt sig att försöka rubba. 

Electronic Beats avsikter var säkert ärliga och allvarliga. De ville veta hur bojkottrörelsen fungerade i Tel Aviv. Men hade de inte träffat en välformulerad och upprörd Muhammed Jabali hade deras artikel om BDS-rörelsen i praktiken undergrävt den. Hela artikeln blir en rätt intressant lektion i journalistikens villkor mitt i en politisk konflikt.