Imperiet Eurafrika

Peo Hansen och Stefan Jonsson: Eurafrika. EU:s koloniala rötter.

Översättning: Stefan Lindgren.

Leopard.

När förhandlingarna om Romfördraget inleddes 1956 var kolonialismen utmanad, men fortfarande stark. Bara fem afrikanska stater var oberoende. 120 miljoner människor levde under någon form av europeisk överhöghet. Bland de blivande EEC-länderna var Frankrike en kolonial stormakt, och Belgien en mindre.

När den europeiska integrationen tog sina första osäkra steg på 1950-talet var kolonierna därför en avgörande fråga. Vilken roll skulle de egentligen ha i ett mer förenat Europa? För de flesta, i synnerhet fransmännen, var kolonialismen ännu orubblig. Men när EU:s historia utforskas och summeras är de koloniala sambanden märkligt bortträngda. Det försöker två välkända svenska forskare nu ändra på. Det är nödvändigt. De öppnar en dörr som länge stått stängd.

Peo Hansen och Stefan Jonsson följer den underskattade imperiepolitiska idén om Eurafrika mellan 1920 och 1960. Tanken hade lite olika innebörder, men gick förenklat ut på att ett förenat Europa skulle inkludera de frankofona delarna av Afrika. En del, som senegalesen Leopold Senghor, uppfattade det som en möjlig federal väg mot avkolonisering, men för de flesta var avsikten naturligtvis den motsatta. Författarna visar hur den eurafrikanska ambitionen till sist landade i Romfördraget.

Boken är en påminnelse om hur självklara koloniala och rasistiska värderingar var i offentligheten. 1961 talade Belgiens utrikesminister, och en av Europatankens viktigaste företrädare, Paul-Henri Spaak i FN om organisationens Kongopolitik som "ett försök att göra den vite mannen till ett villebråd" som ska lämnas försvarslös. Ungefär så lät det i efterkrigstidens Europa.

Men deras bok efterlämnar en del frågetecken. Jag tycker de blir för kategoriska. Kolonialismens närvaro i Europatankens framväxt klarläggs, men innebär det verkligen att kolonierna var integrationens avgörande orsak? I sin iver att föra in det koloniala momentet skymmer de, förhoppningsvis oavsiktligt, andra och antagligen starkare drivkrafter. De bortser från att Europatanken inte är en, utan alltid varit många olika. Men också hur det hela tiden närvarande motståndet samverkat med skiftande karaktär. Kolonierna var viktiga, men inte allt.

Storbritannien och Frankrike valde efter kriget helt olika strategier. Winston Churchill var visserligen en hängiven anhängare av idén om Europas förenta stater, men bara så länge britterna slapp vara med. Samväldet och landets kolonier stod i vägen. De ställde sig därför utanför. Frankrike försökte i stället att bädda in sitt kolonialvälde i ett europeiskt samarbete, och boken om Eurafrika domineras helt av fransk Europapolitik. Men fransmännen var svårt oeniga. Landets höger har nästan alltid varit skeptiska eller fientliga till Europatanken. Romfördraget hade nog inte förverkligats om det inte just då suttit en kortlivad socialistregering, under Guy Mollets ledning, som avbrott i pärlbandet av konservativa. Men det delvis kolonialt bestämda motståndet till europeisk federalism utelämnas i Eurafrika.

Hansens och Jonssons berättelse är lite för entydig, lite för snygg och rätlinjig. De bortser från politikens rörighet, och i synnerhet striderna mellan höger och vänster.

I Romfördraget blev kolonierna inte medlemmar av EEC som Frankrike ville. Men de associerades med villkor som skulle förhandlas. Algeriet betraktade fransmännen som inneslutet i "moderlandet", alltså inte en koloni, men trots fransk utpressningstaktik blev det inte fullvärdig medlem i EEC. Det långa avsnittet om förhandlingarna får mig att dra en annan slutsats än författarnas. I avgörandets ögonblick var kolonierna inte en förenande faktor, men ett ofrånkomligt och besvärligt problem.

Ett år efter Romfördraget försökte de vita kolonialisterna göra statskupp i Alger. De hade alltid avskytt Guy Mollets Algerietpolitik. Det banade väg för högerikonen Charles de Gaulles maktövertagande i Paris. Europatanken fick därmed sin mest beslutsamma fiende någonsin. Integrationen skulle inte ta ny fart förrän de Gaulle avgått och kolonierna avvecklats — då även Storbritannien kunde ansluta sig.

Men mina många invändningar rubbar inte författarnas eleganta slutsats att Eurafrika fungerade som en "försvinnande fömedlare" mellan kolonialismens och de postkoloniala dominansvillkorens epoker.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s