Varför så provocerande?

I går såg jag Roland Paulsen på Babel och påmindes om hur fantastisk hans bok Vi bara lyder är. Den får mig hela tiden att tänka på Susanne Lundins Organ tll salu från förra året. Jag kanske överdriver men betraktar ändå båda som banbrytande i betydelsen att två forskare där redovisar sin forskning med en suverän journalistisk och essäistisk stilsäkerhet. Så brukar inte böcker från universitetsfabrikerna se ut. Jag undrar hur deras kollegor uppfattar böckerna — meriterande eller motsatsen?

De senaste dagarna har Paulsen fått en del kritik. Den skjuter in sig på hans arbetskritik, som ju inte är särskilt framträdande i boken. Huvudpoängen är ju en annan: att arbetslinjen tvingat arbetsförmedlare att övergå från jobbförmedling till övervakning av arbetslösa. Sverige har fått entvångsneurotisk lösdrivarstadga.

Jag tycker som Paulsen. Låt till exempel Fas 3 blir frivillig. De som vill kan gå in i åtgärden. De som ogillar den kan lika gärna få pengarna och stanna hemma. Ingen egentlig skada är ju skedd. Varför är det en så provocerande tanke? Alla svärmar ju för individuell valfrihet. 

För övrigt är jag lika upprörd som jag hoppas alla andra är över döden i Medelhavet. Det är en fråga där jag börjar känna att hur många gånger ska jag behöva skriva samma texter om migrationsfrågan? Svaret är enkelt. Tills inga längre behöver riskera livet för att de vill bli européer. Läs gärna talet jag höll i Jönköping för några veckor sedan om migrationsfrågan. Finns här. Och i morgon kommer mer på Dagens arenas ledarplats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s