Jag har varit i London några dagar för att hälsa på en av våra döttrar som bor i Homerton i East end. Fin stadsdel i skärningspunkten mellan växande gentrifiering, gamla estates och fortfarande slitna hus. På torsdagskvällen hörde vi Esa Pekka Salonen dirigera Olivier Messiaens väldiga Turangalilasymfoni från åren efter kriget. Helt oförglömligt. Jag har den på skiva, men den måste faktiskt höras live. Klangmassorna är så överväldigande. Rummet förvandlas till ett ljuddjur med eget blodomlopp. Man får inte vara rädd för "extra av allt". Turangalila vräker på utan andningspauser i 80 minuter. Det avslutande, totalt magnifika, jättesvindelcrescendot sög ut allt syre ur huset. När det tog slut skrek folk rakt ut. Jag med.

Messiaen förknippas alltid med metafysik och natur. Men jag uppfattar  Turangalila som i symbios med den moderna storstaden efter kriget. Jazz, varietémusik, bilar, tunnelbanor, slamret av fötter som springer nerför trappor och genom tunnlar, fabriker, maskiner. Det är som med Stravinskijs "Våroffer". Det påstås att den hämtar kraft ur folkmusik och mytologiska riter. Men jag hör bara en unga man som häpnar och förförs av stadslivet i Paris.

2015 låter livet annorlunda. På lördagen såg vi elektrotonsättaren och konstnären Ryoji Ikedas otroliga installation "Supersymmetry" på den helt mörklagda översta våningen i  ett av Sohos gamla p-hus. Han har varit artist in residence vid det partikelfysiska laboratoriet CERN i Geneve. Det är omöjligt att beskriva vad vi upplevde. Med en kombination av ljud, ljus, rader av datorskärmar och svärmar av rullande mikrosmå kulor framkallade han livets rytm och innersta flimrande kalla ljus. Det var en högteknologisk illussion, lika träffande som Turangalilasymfonin. Men nu är det inte fabriker som dånar, det är fakta som tickar fram, diagramstaplar som passerar och stora massor av liv, som bisvärmar eller stora tratssvärmar, som rör sig rytmiskt. Det var lika berörande magiskt som Turangalilasymfonin. mellan dem ligger nästan sjuttio år och ett språng från den industriella till den digital staden — och ett lika mäktigt språng i hur vi uppfattar, tolkar och möjligen föreställer oss själen eller existensens innersta.

Jag läste programmet för London Symphony Orchestra. Jag blev evundsjuk. Hur torftigt framstår då inte Konserthusets i Stockholm. De har naturligtvis helt andra resurser att betala stora solister. Men det var något annat som slog mig: ambitionen, kreativiteten och viljan. Programmet har mening. Har en poäng. Är inte bara "trevligt". Nästa år ska t ex Salonen dirigera Stravinskij i jag tror åtta konserter. Varje kväll med ett eget tema. Som att han undersöker Stravinskijs byggklossar och beståndsdelar, en resa för både honom och publiken. Inte underligt att publiken verkar vara yngre. I Stockholm är ju konsertsalarna som 78-åringarnas egna fritis.