På besök hos Virginia och Leonard

Virginia Woolf har länge varit en favorit. När jag var i London i helgen kom jag äntligen iväg till hennes och Leonards sommarhus Monk's House i den lilla sydengelska byn Rodmill. Det var roligare än jag förväntat. På tågresan dit läste jag stilenligt Mrs Dalloway (ja, det ör en roman jag läst många gånger och kommer fortsätta läsa så länge jag kan). Den här gången var det hemkomstens aspekter som fångade mig i den; hur människor försökte komma tillrätta igen efter den stora meningsförlusten — första världskriget.

Vi åkte tåg från Victoria i London mot Southease, med byte i Lewes. Det tar en timma. Och vi gick av på en träplattform in the middle of nowhere. Bara vi, inga andra. Inga skyltar. Bara en smal väg som korsade spåret. Det gäller att ha GPS. Grönskan var massiv och fågelsången tät. Efter en kort stund passerade vi över floden — Virginias flod — upp genom den lilla byn Southease med en urgammal kyrka. Det tog nog 30 minuter till Rodmill. Där är skyltarna till Monk's House diskreta.

Huset är också enkelt. Det visste jag. Och är kvar ungefär som det såg ut när Leonard Woolf avled.  Kan det ha varit 1969? Men trädgården överträffade alla förväntningar, med det lilla arbetshuset, blommorna och de bådas gravstenar. Deras aska spreds under ett av de stora träden.

I Virginias sovrum står en bokhylla med Shakespeares samlade verk. De är konstfullt inslagna i vackert papper. Det gjorde Virginia som lugnande terapi under en av sina oroliga och mörka perioder.

Jag vet inte varför man gör sådana här pilgrimsresor. Jag har gjort några. Och de har alltid känts fina. Kanske är det jakten på sammanhang. Att veta hur det såg ut där hon skrev, läste och log. Och så är det ju Leonard också. Jag måste någon gång läsa hans memoarer. Jag vet att jag har saker att lära av honom. Han ägnade ju sitt liv åt ungefär samma saker som jag gjort, och jag tror vi delar en hel del värderingar.

Tid är viktig i Virginia Woolfs romaner. I Mrs Dalloway slår klockorna regelbundet. Jag har aldrig riktigt tänkt på att hon också skrev sina fyra mästerverk under en mycket kort tid, bara sju år: Mrs Dalloway, Till fyren, Orlando och Vågorna. Det som kom sedan och innan haltar. Men innanför de där tidsklamrarna skrev hon som ingen annan. Och sedan valde hon floden Ouse. Nu vet jag hur den ser ut. Den verkade djup och dyig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s