Masha Gessen: The Brothers. The Road to an American Tragedy.

(Riverhead Books).

I april 2013 sprängde två unga bröder en bomb under ett maratonlopp i Boston. Tre människor avled och 263 skadades, många för livet. De två hade fångats på gryniga bilder som snart fanns på varje teveskärm i varje hem — även i Sverige. Hela Boston stängdes ner för en spektakulär och hänsynslös jakt. En av bröderna avled och den andra fångades in efter att ha legat gömd i en fritidsbåt på en bakgård. I maj i år dömdes han till döden.

De hette Tamerlan och Dzhokhar Tsarnaev. De var amerikanska muslimer med diffus tjetjensk bakgrund. Bomben beskrevs som ett terrordåd, men ingen kunde hitta någon egentlig förklaring. Alltsammans är fortfarande en olöst gåta.

Nu har den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen skrivit berättelsen om Bostonbombarna och deras föräldrar, The Brothers. Den handlar inte om arga unga män, inte om revansch på social misär, inte om radikaliserad islamism. Den handlar om något mycket svårare, nämligen livet som det ibland blir när fundament faller sönder. Hon fingrar på en modern smärtpunkt, där begäret efter lättsmälta svar gör det oförklarliga, men ändå begripliga, till en oacceptabel förklaring.

För bara något år sedan kom Gessens bok om Pussy Riot. Hennes liknande rekonstruktion av bröderna Tarnaevs vägar mot smällen kan läsas som en motpol. Den om Pussy Riot beskrev en kristallisering av politiska avsikter och samband. Fallet Tsarnaev är däremot en konsekvens av förlorade konturer och växande oklarhet. Deras familjs långa historia, som börjar redan med tvångsförflyttningarna av tjetjenierna efter segern över Nazityskland, är ett trassligt kringflackande där energin och viljekraften långsamt pyser ut. Deras värld tar först slut med ett tystlåtet pip och sedan med en mördande skräll. Bombdådet har ett sammanhang, men ingen egentlig förklaring.

Man har spekulerat om att bröderna radikaliserades. Några månader före dådet reste Tamerlan, som en tid intresserat sig för både islamism och antisemitiska konspirationstexter, till Dagestan där han fördrev dagarna på caféer med oppositionella islamister. Gessen sökte upp dem, men hittade inga uppgifter om att han rört sig i farliga kretsar. Bostonbomben bidrar i stället till att kasta tvivel över den nu helt dominerande, men svajiga, radikaliseringsdiskursen.

Gessens cirklande kring det stora okända tomrummet ifrågasätter det självgående språkmaskineri som utvecklats kring begreppet terrorism. Det är bokens viktiga poäng. Men tänk om hon stannat upp och fördjupat de frågor hon nu bara snuddar vid. Hon har så förtvivlat bråttom att skynda vidare i berättelsen. The Brothers uppnår därför aldrig samma tyngd som den om Pussy Riot. Jag vill till exempel veta varför Bostonbomben utan egentliga invändningar beskrivits som ett terrordåd.

2006 definierade Bushadministrationen terrorism som "avsiktligt, politiskt motiverat våld riktat mot civila". Den fäster inte på bröderna Tsarnaev. Men när Dzhokhar fick sin dödsdom underströk rätten ändå att dådet var politiskt, trots att de inte kunde identifiera något sådant sammanhang.

Varför denna starka vilja att fixera deras bomb som terrorism? Den påminner ju mer om amerikanska skolskjutningar, en likhet som Gessen märkligt nog inte undersöker. Terroriststämpeln verkar inge en bisarr känsla av trygghet inför oförklarligt våld, genom att framkalla välbekanta, lätthanterliga och stereotypa föreställningar. Eller är bombdådet ytterligare ett exempel på hur terroristen blivit en etnifierad gestalt? Bröderna Tsarnaev var muslimer från Kaukasus — alltså terrorister. Massmördarna på olika skolor är kristna amerikaner — alltså psykiskt sjuka.

Masha Gessen övermannas till sist av den outhärdliga ovissheten och kastar in en egen, möjlig men skral, hypotes om att den ena brodern var FBI-informatör som flippade ur. Även Gessen verkar behöva en politisk och existentiell räddningsplanka undan den chockerande tomheten. En del griper efter terrorism, andra efter en urspårad statlig maktutövning.

Per Wirtén