Förra veckan, inför S-kongressen, hade Stefan Löfven uppfordrande synpunkter på mig och andra som bor här i landet. Han ansåg att föräldrar måste ta större ansvar för hur barnen uppför sig i skolan, ungdomar ta bättre ansvar för sin utbildning och sedan se till att göra sig "anställningsbara" (ett ord som ger mig samma kalla kårar som "arbetslinjen"). Kort sagt borde svenskar börja anstränga sig lite.

Jag kan inte släppa tanken på det där moraliserande anslaget. Egentlöigen sade han inget kontroversiellt. Det var väl egentligen invändningsfria självklarheter. Men ändå reagerade jag. Det var som att nerverna börjad krulla upp sig.

När synpunkterna kommer från en regeringschef aktualiserar de ett samhällskontrakt mellan två parter: medborgarna och staten. Men orden fungerar bara om även staten säger: nu gör vi det här, vi satsar, vi lånar, vi tar en risk för att få ner massarbetslösheten. Ska det funka måste ni också hjälpa till. Nu är problemet att staten inte säger något sådant. Den tar inga risker alls. Då faller Löfvens uppmaningar om moralisk uppryckning ut som thatcherismer. Det som egentligen är självklart skorrar illa.