Så här skriver Patrick Modiano i sin korta självbiografi En stamtavla (som nu kommit på svenska): " Jag skriver dessa sidor som man upprättar ett protokoll eller en meritförteckning, som ren dokumentation och med all sannolikhet för att bli klar med ett liv som inte var mitt."

Det är lätt att förstå Modianos kärlek till Truffauts film "De 400 slagen". Han kände igen sig. Hans romangestalter rör sig ofta på Paris gator med samma försiktighet som papperslösa. Ensamhet. Utsatthet. Hemlöshet. Hans pappa försökte hela tiden få bort honom från Paris till olika internatskolor. Patrick förstod aldrig varför. Vid ett tillfälle försökte hans pappa få honom anhållen. De åker polispiket tillsammans, en stark ändelse med ekon till pappans mardrömmar från krigsåren. Han beskriver sin mamma: "Jag kommer inte ihåg en enda gest av verklig ömhet eller omsorg från hennes sida". Hon hade en hund som i ren desperation tog livet av sig genom att hoppa från ett fönster. Patrick uthärdade, överlevde. Som ung vuxen levde han med sin mamma under akut fattigdom. De pantade ägodelar, stal, sålde, bad bekanta om pengar.

En stamtavla är typisk Modiano. Hårt hållen. Inte ett ord för mycket. Kanske kyligare än vanligt. Namn. Adresser. Den som aldrig läst honom ska undvika den. Men för oss andra är den oundgänglig. Inte bara berörande. Den ger också små pusselbitar till hans romaner. Hur han snuddade vid kretsen runt mordet på Ben Barka (i Nattens gräs). Men mest hur känslan av övergivenhet och ensamhet, i en stad laddad av farliga minnen, är förankrad i hans liv, i egna erfaremheter.

Man börjar läsa Modiano någon annanstans. Men när gåtorna blir överväldigande är det dags för En stamtavla.